Välkommen till din nya favoritblogg!

Längdskidåkning är en extremsport, det har jag alltid sagt!

Jaha, sen sist då? Jo, här sitter jag vid skrivbordet med alvedon i kroppen och gips kring vänsterhanden. Tur är väl det förresten, att det var just vänster som råkade illa ut när jag ägnade mig åt extremsporten längdskidåkning.

Här sitter jag med gips – såhär gick det till

Okej, okej, vi tar det från början. Om du följer mina stories på instagram kunde du i torsdags kväll se att jag gav mig ut på en härlig skatetur. Det var klart och fint och hade frusit på igen efter en dag med sol. I spåren var det så att säga, svinsnabbt och hårt, givet att den vattniga snön från dagen nu frusit. Kul var det, snabbt gick det. Solglasögon på och en podd om bröllopsfotografering i lurarna, eftersom jag dagen därpå hade bröllopsfoto inbokat. Kroppen kändes fräsh och milen börjar sitta bra i kroppen.

Jag stannade till på myren strax innan spåret avslutas med stora backen in mot Björnen igen, knäppte en bild mot skutan, skickade till bruden och skrev att den här timmen med golden hour, den ska vi försöka få till att fota lite i! Sen satte jag fart igen, med tanke på stundande middag hemma. Klockan var strax efter 19 och det var fortfarande ljust!

Backen och crashen

Längdspåren i Björnen är ganska kuperade och särskilt gäller det för start och mål, därför finns det skyltar om ”lättare start och lättare väg mot mål” att välja om man vill. Det har väl hänt någon gång att jag valt den vägen, men oftast åker jag i backarna, för att det är kul, jag tycker inte de är svåra och det ger bra träningseffekt. Jag känner mig ganska stabil på längdskidor och har hyfsat bra balans, kan väja för andra och trampa runt i kurvor och så. Spåret avslutas med en stor backe, en backe som man normalt med lätthet bara ställer skidorna i spåret på och glider med i en härlig full fart. Den är lång, bitvis ganska brant och svänger mjukt åt höger. jag gjorde alltså precis som vanligt, men med tankarna på spagetti och se, det gick inte som det brukar.

Någonstans i det brantaste partiet känner jasg hur min vänsterskida glider ur spåret och likosm fastnar i en ränna från pistmaskinen. Allt går fort och jag får inte till pareringen, balansen och trampandet utanm hinner tänka de där tankarna. Stenhård issnö. Brant backe. Längdskidor. Crash.

 ”Frågan är inte om det kommer göra ont utan hur ont det kommer att göra”

SVINONT, visade det sig. På något sätt fick jag över vikten åt vänster, landade på vänster hand och sedan kroppen över. Som bekant sitter man fast i stavarna när man åker längdskidor och jag kände direkt att det gick illa med tummen, som jag nog fällde ut reflexmässigt, och så kom staven plus min kropp som tyngd som ett slag mot den hårda snön. Hur kommer det sig att man alltid har som reflex att titta bakåt och tänka ”shit vad pinsamt, hoppas ingen såg det här” när man craschar på längdskidor? Det är ju egentligen inte alls pinsamt, eller jasg tycker i alla fall inte att andra är pinsamma när de ramlar, snarare tänker man att åh nej, jobbigt – hoppas det gick bra! Hursomhelst, med den där pinsamma känslan i kroppen snabbade jag mig att resa mig upp och glida bortåt. Med en hand stakade jag mig sedan bort till spårcentralen, där jag tog av vanten och kände att attans, det här gick inget vidare. Snö mot tummen och lätt illamående känsla i kroppen, ovälkommen. När kroppen reagerar så, med illamående, det brukar betyda att något är trasigt. Med en hand på ratten och en med buff med snö i styrde jag hemåt.

Collateralligamentsskada

1177 tyckte att jag skulle uppsöka Åre hälsocentral first thing dagen därpå och jag tog det rådet, istället för att åka till akuten i Östersund på kvällen. Det är en av få nackdelar här i Åre, att om det händer något sjukhusrealterat är det stora sjukhuset en timme bort. På hälsocentralen röntgades jag och jag blev lättad när de inte trodde att båtbenet var av, något som jag var rädd för. Båtbenet är den skelettdel som sitter inne i den stora kudde som slutar tummen, den man liksom stödjer med och som stabiliserar mycket när man cyklar, om jag förstått det rätt. Det är en tråkig skada som tar lång tid att läka. Däremot, kände läkaren inte heller något önskat stopp i leden när tummen fördes utåt (AJ som f-n) och jag kan inte gripa grejer, föra tummen inåt med kraft. Det blev gips och nu ser jag ut såhär. Tummen är blå och i morgon väntar operation i Östersund. Sedan 5-6 veckor i gips.

Vanligtvis orsakas ledbandsskadan av fallolyckor där man faller så att tummen viks utåt. Särskilt vanlig är skadan vid fall i samband med skidåkning då skidstaven kan ge upphov till ett kraftigt sidovåld mot tummen. ”

Inte alls den vårvintern jag hade önskat, men med en tillräckligt stor vante kan jag ändå vara ute och redan igår åkte jag alpint. Där är balansen noll problem så att säga. Bröllopsfotograferingen? Jovars, den gick fint. Alvedon och så stödja stora objektivet mot gipset, ratta och finlira med höger. Brudparet blev gifta och bilderna blev bra!

 

 

 

 

 

 

Magiska träningshelger!
Klicka nedan för att se vilka bokningsbara träningshelger & events som finns just nu!