Du vet känslan när du längtat efter något länge? (Oh well, alla vet vi väl den känslan, hej mitt i pandemin, allt vi gör är ju att längta känns det som) men anyhow, häng med nu. Du vet känslan när du haft något nära, men det inte riktigt infunnit sig. Tillfället, eller möjligheten, förutsättningarna har liksom inte fallit på plats?
OCH SEN PLÖTSLIGT HÄNDER DET!
Så var det i söndags. Som att hela Åredalen tog ett kollektivt andetag och sedan sprang man (kvinnor, barn och djur!) ur huse med matsäck, gasolkök, tunnbröd, spadar, turskidor, pulkor och solglasögon i högsta hugg. Nu skulle det banne mig byggas solgrop! Himlen var medelhavsblå, solen lyste klart och vinden hade mojnat till ett minimum och man hade lika gärna kunnat skriva pangdag i versaler på prognosen.
Solgrop i storulvån och häng på Getryggens sydsida
Vi packade bilarna, som om vi på riktigt skulle övernatta i några dygn (minus tält) och hade tur som tokar. Eller åtminstone nästan. Stf’s parkering stängde precis när vi kom fram, fullt och inga fler bilar togs in, snabbt som ögat vände vi och hittade en bra plats där snöskottarna skuffat bort snö och breddat vägen, där kunde vi starta dagen med att bli svettiga och skotta fram tre parkeringsplatser. TJO!
Sedan tog vi sikte på en hängdriva ca 100-150 meter upp på fjällsidan och började traska/skida uppåt med vårt pick och pack. Ett härligt läger ställdes i ordning, med soffa och eldgrop och hängdrivan bjöd på utmaning och magpirr. Jag tror faktiskt att alla åkdon som var med åkte över kanten, snowracer, snowboard och skidor!
Elda? Ja, men gräv en grop! Ett smart tips är att ta fram sin sond och mäta snödjupet innan man börjar gräva, det är ju härligt att slippa gräva en två meter djup grop för att nå marken istället för en på 50 cm. Just saying, själva använde vi tipset aningens lite för sent. Eller äsch, att gräva är ju kul?!
Det lagades käk i den där gropen sedan må du tro. Smarrigt käk med kycklingkebab på muurika, en rätt som jag vet att jag tipsat om förut, men debn är så enkel och god och både små och stora gillar den.
Sofys bästa muurika-käk: (lätt att laga, funkar helt utan förberedelse!)
- Kycklingkebab från Kronfågel
- Coctailtomater
- 1 ask tärnad mango
- Tortillabröd
- EV: Fritt att tillsätta vad du vill såklart, kanske skivad rödlök, något grönt, riven mozzarella, sås?
Stek kycklingkebaben på muurikan, om mangon är frusen, ha i den på slutet så att den hinner tina. Lägg tomater och kycklingkebab och annat innehåll i tortillabröd, vik ihop och servera till hungriga solgropshängare som nyss skidat nerför sluttningen.
Jag hade skurit tomater, rödlök, mozzarella och bladspenat hemma, men om man inte har den möjligheten men kommer på att det är utemiddag går det fint att bara plocka med sig allt från affären och montera på plats. Älskar hur låg tröskel det är till matlagning i Muurika och att fylla tortillabröd!
En annan grej jag älskar är det här stället i softshell från Bergans:
Brallor med ventilation på låren och reglerbara i midjan, bra fickor på byxbenen för tranciever och annat och riktigt tåliga och bra nedtill, med dubbla tyg över pjäxan. LOVE! Senja hybrid softshell w pants, jag har storlek M, som är bra i längden och i låren men skulle kunnat vara lite tightare i midjan, just därför är det bra att de är reglerbara där!
Jackan heter Senja hybrid softshell jacket och är supersmidig och följsam, en riktig favorit till när inte tuffaste skaljackan behöver vara på. Det många med mig uppskattar med softshell är också att det materialet är helt tyst, det frasar liksom inte när man drar det mot sig själv så som skaljackor gör?
Dagen avslutades med skidtur:
När vi suttit, grävt, serverat fika och lunch och busat med valpar (x2) större delen av dagen uppenbarade sig till slut chansen att gå på tur uppför. Om den kommer, då tar man den! Jag och J drog på oss grejerna och skidade uppför i exakt 30 minuter, stannade då och då och sänkte pulsen, log mot solen och varandra och tog in hur jäkla göttigt det kändes att vara precis där, precis då.
Värmen gjorde att jackorna fort åkte av, att tura i underställströja och bara händer, det är något speciellt med det! För två år sedan turade jag här lite senare i april, iförd shorts och med vänsterarmen i gips. Hela brallor och hel hand är ändå bättre, shorten var mest en kul grej då!
SÅ glad för ny grannfamilj i Sadeln med liknande intressen, barn i samma/nära ålder. Dessutom har de en fyra veckor yngre jaktlabradorhalvbrorsa till våran Spike!
När vi hade fått ihop ett bra gäng höjdmeter drog vi av stighudarna, satte på hjälmarna och susade utför i härlig snö. Inte superkall och pudrig, men inte heller vårslushig. Inte betonggolv, utan lätt ihopdriven fortfarande mjuk snö. ÅH den känslan att lägga långa och korta svängar med hela fjällmassivet i blick!
När vi kom ner höll de andra som bäst på att samla ihop pinalerna. Vi droppade hängdrivan (till barnens och vår egen stora förtjusning) och tog oss sedan neråt mot bilarna igen. På vägen hem, den vackra, konstaterades det att detta var en pangdag i versaler. Hur löjligt lyckliga vi blir av platsen och möjligheterna den ger.
Vårvintern, kanske den bästa tiden ändå? Jag hoppas på några fler sådana här dagar innan vintern lämnar våren ifred!