Igår träffade jag massa fina vänner på härliga rosa skrot*. Release av Tessans första bok. Stort! Jag får sån energi av att träffa härliga vänner och bloggläsare.
När jag köpte boken sa jag som jag kände till Tess. Jag köper den gärna, och jag ska läsa den, men egentligen vill jag inte läsa. Ska förklara hur jag tänker. Jag tycker att anorexia är en vidrig sjukdom. Det är en sjukdom som har förstört så många år, och i de värsta fall, hela liv, för så väldigt många. Jag vill inte, vill inte, vill inte ge den sjukdomen tillträde till mitt liv en enda minut. Egentligen. Jag läste en annan bok, skriven om en kär väns kamp, och det tog så hårt på mig. Jag blir skakad, upprörd, ledsen av att tas med på den resa där någon jag verkligen tycker om utsätter sig för extrem misshandel. Det gör ont, så ont och fastnar. I den resan spelar det mindre roll att det blev bra sedan. Att det är friskt rakt igenom ut och in.
Nu är jag i de kapitel i boken där jag gissar att det är som värst och fastän jag lade ner boken igår kväll så har jag fortfarande gråten i halsen. På kontoret, känslan är med mig i jobbet, tankarna på vift. Jag vill inte. Fastän jag försöker framkalla bilderna av glad T i peppglädje på instruktörscykel så kan jag inte. Det är svart, och jag vill bara gråta. Och jag är arg, så arg för att den kan fastna den där sjukdomen, gripa tag, etsa sig fast, manipulera och förstöra – hur den stulit viktig tid helt i onödan, från så fina individer.
Jag är glad för Tessans skull, tacksam att hon är långt ifrån sin sjukdomstid, en annan person men samma. Stark och stärkt. Grattis igen. Du är BRA!
Jag blir ledsen för alla som är i, runt, del av och varit del av ätstörning. Jag hoppas att när jag kommer vidare, till de sista kapitlen, att min klump i magen ska försvinna och att tårarna ska torka. Jag vill inte ge det svarta plats. Jag vill hylla det friska och det glada. Med att jag blir ledsen menar jag inte att det inte ska skrivas sådana här böcker för att ”jag blir ledsen då”. Det jag menar är att jag helst inte vill läsa böckerna och historien om de som jag står nära, hur de varit i helvetet och vänt, för att det gör så ont för att de just är människor som står mig nära. det är SÅ jag menar. Ni brukar vara kloka och förstå.
Foto lånat av författarinnan: Terese Alven
*Jag gillar rosa skrot, men igår funderade jag lite på hur det känns som gymkortsägare att det är event där så ofta. För mig känns det som ofta, eftersom jag har varit på rosa skrot mycket den senaste tiden. Det är ju inte superstort, och att ha ett femtiotal-hundratal personer mingla runt på träningsytan, men som inte är där för att träna skulle vara avskräckande och faktiskt irriterande för mig, i min träning och mitt fokus.