Det är sommar, kanske juli. Det är varmt och gräset är nyklippt och jag och Rebecca är ystra hästar. Himlen är blå mot skogens granar där i kanten av villaområdet där mina föräldrar fortfarande bor. Avlång gräsmatta mellan landet med potatisblast och skogens start.
Vi har rullat ut och vält vattentunnorna som blir hinder, lagt pinnar på vedklavar och kastat av oss alla kläder utom trosor. Jag och Rebecca är ystra hästar som hoppar oxrar, murar och koppelräck. Vi vänder på en femöring och har fladdrande manar.
Långa och smala barnben springer hinderbana i formen av helnaturliga intervaller och hoppar spänst i lek. Ett minne fastnaglat i min rörelsebank som, så vitt jag vet det nu, lade grunden till mitt passionerade förhållande till rörelse, och kanske till det där hoppandet därtill, vad vet jag.
Det är sommar, kanske juli, och jag och Rebecca är ystra hästar.
Jag gillar fortfarande hästar. För något år sedan blev jag alldeles galet glad av att titta på en riktig Hubertusjakt. Sådant en bara läst om i hästböcker, ni vet.