Välkommen till din nya favoritblogg!

Mitt sommar i P1

Jag lyssnar gärna på sommarpratarna. Det är härligt och berikande. Ofta blir jag rörd, eftertänksam, boostad eller förfärad. Om jag skulle sommarprata, vad skulle jag säga då? Antagligen saker som står i den här bloggen mest hela tiden, men jag tror jag skulle ta chansen att prata om drivkraft.

Jag skulle närma mig att förklara den där brinnande kraften inom mig. Den som brinner för rättvisa, för allas lika värde, för att tävla och prestera och att få lyckas. Hur jag blir vansinnig när jag upptäcker hur tjejer inom sport och idrott räknas som sämre, mindre värda och därför väljs bort. Av tävlingsledning och av annonsörer. Den här drivkraften kan få mig att engagera mig där andra bara rycker på axlarna och accepterar. Hur gör man det? Accepterar och nonchalerar något som förminskar? Jag vill aldrig sluta uppröras om det inte är så att orättvisorna som förr gav mig kraft att agera är de som försvunnit.

Jag skulle prata om mognad och omsorg. Om hur sport och elitidrott fostrar och skapar ansvarstagande unga vuxna. De som flyttar hemifrån i en tidig ålder för att satsa på sin sport. De kommer hem om somrarna och tycker inte att det är någon big deal om vännens mamma inte tvättat exakt rätt tröja till exakt rätt dag. Kamratskapen och omsorgen i livet där vi reste ca 120 mil per helg från oktober till maj. Ständigt i press, en kringresande cirkus av prylar, känslor, skolarbete, kärleksliv, landslagsuttagningar där alla vägar ledde till Statoil i byn där vi och 700 till hade våra hemadresser och vi utgjordes av ett gäng om cirka 20 personer mellan 16-19 år. Det blev bra. Vi blev vuxna fort och vi löste alla frågetecken och utropstecken som kom i vår väg. Det är jag stolt över idag och jag uppmanar alla unga idrottare och alla föräldrar att våga. Satsa mot drömmen. Ta chansen.

Jag skulle ägna några minuter åt hur en kropp i totalt chocktillstånd kan reagera. 1) En fet crasch i störtloppsbacken i Trysil 2001 där hjärnan hade fattat, men kroppen liksom inte tog in att den där granen som träffade ryggraden inte gjorde mer skada än tilltryckta kotor och en kort stunds medvetslöshet. Tårarna rann och kroppen skakade i nästan ett dygn, fastän munnen upprepade ”det gick ju bra. Det gick ju bra”. Tacksamheten i att ha en pappa som slängde sig i bilen till Norge och lappade ihop mig igen. 2) En liten etta om 28 kvadratmeter i Stockholms innerstad som under ett halvår varit min borg, trygghet och som ett mig kraft att leva som jag ville igen efter år av fel. En etta som skulle säljas hösten 2007 för en gemensam framtid med prinsen, men där framtiden var ett vitt papper och nyckeln till min lägenhet högst verklig. Duschade med kläderna på för att kunna andas när vi bestämt tid för kontraktsskrivning. 3) Det vita skenet och blixtarna runtomkring mig i november 2011 när man efter en lång förlossning bestämde sig för att dra ut bebén ur min kropp och den gick totalt sönder. Känslan av att något senare var fruktansvärt fel, blodet pumpade utan stopp och ögonen vände ut och in. Ljusskenet på operationssalen som påminde om ett rymdskepp och iskylan i benen och armarna när jag vaknar och inte vet någonting.

Mitt sommar skulle också handla om värmen, kärleken och passionen i ett äktenskap baserat på attraktion, vänskap, tillit och gemensamma intressen. Vetskapen i att vi står stadigt och att orden jag älskar dig är något som slösas med i vårt hem då de saknades därifrån vi kom. Tacksamheten över att ha härliga vänner som delar min drivkraft, som peppar och som låter mig vara den bossiga, tyckande, passionerade, omtänksamma, vitsiga, engagerade, nyfikna, jobbiga och lojala vän jag är.

Ord skulle flöda om att inspirera andra till att vara den bästa versionen av sig själv. Om att sätta sig i rörelse, för plötsligt kanske man glömt bort hur man gör och därtill hur bra man skulle kunna ha mått om man nyttjat sin kropps fysiska fulla potential. Att våga göra förändringar och välja till saker man mår bra av och tror på, även om de i början är obekväma, men som ger mångfalt tillbaka sedan. Om att man aldrig är så snygg som när hjärtat slagit över 80% av maxkapacitet och att träningspass som blir av aldrig någonsin ångras. Att träningsväskan är så lätt att packa på kvällen och att det är DU som ansvarar för hur du mår och var du tar dig. Att Blogger Boot Camp är en superrolig men krävande baby som jag är stolt över, att det är viktigt att emellanåt också höja blicken från sociala medier och att godis är skit. Plus, att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor och bloggare som inte hjälper varandra.

Det är vad mitt sommarprogram skulle handla om.

Magiska träningshelger!
Klicka nedan för att se vilka bokningsbara träningshelger & events som finns just nu!