Att maxa gör ont, tar emot, är ljuvligt efteråt och absolut nödvändigt för att verkligen veta vad man går för. Att ofta maxa är egentligen inte helt optimalt, men att göra det då och då, och att träna smart däremellan är en väg som leder till framgång. Detta är jag övertygad om.
Att inte träna hårt, eller ens smart och med en plan, men att änd sätta mål går ju inte till historien som smart. Ungefär så har min mars sett ut. Addera till att jag varit snorig, hostig, stressad, oplanerad, spontan och mesig. Då blir resultaten därefter.
Men jag sprang. I reflexväst i mörker efter att ha lagt skrikbarn som inte ville somna. En liten seger i vardagen. Det är mer än okej. Det är fasen skitbra att ta ut sig till max när man är trött och stressad och kunde ha låtit bli.
Jag sprang på en annan plats, och med annat mätverktyg än första tretusentestet. Sådant som stör mig oerhört. Men nåja, it is what it is. Och jävlar vilken tändvätska det blev för löpningen i april!