Naturen är hemma. I nötta, med kärlek gjorda och med uppskattning tittade, fotoalbum sitter foton på fjällrävenklädd sportmorfar med tvååring på rygg. På berg i vitmossa äts apelsin och dricks varm choklad. Granen huggs i skogen och bärs hem, i solgrop vid skidbackens kant om påsken leker galonklädda fyraåringar med pjäxor på svaj.
Ute är hemvant. Rödkindade barn med 80-talsoverall bygger snöskulpturer efter sportlovsdag i skidbacken. Abborrar röks i låda på klippan om kvällen, egenhändigt fiskade så länge tålamodet varade. Tältsovning och norska fjällbäckar som porlar.
Mina självklara utomhusbarndomsminnen i nötta, med kärlek gjorda, fotoalbum.
Att ha utomhus med sig i generationer ger självklarhet att söka lugn i skog och fjäll. Min pappas morbror levde livet som skogsvaktare. Min morfar orienterare. Min pappa fotbollsspelande jägare, min mormor elitsimmare, min mamma naturträningsnjutare av rang.
Arv och miljö som jag bär nära hjärtat. Kunskap om och ödmjukhet inför naturens storhet, kraft och självklara plats ger mig fantastiska möjligheter att skapa nya naturminnen. Varm choklad delad i solgrop, korvgrillning vid fjällsjö, salta havsvindar och barrskogsdoft sparade i hjärtat, i digitala molnet, och i ännu onötta men högt älskade fotoalbum.