I en värld som hela tiden handlar om att jämföra utseende, försöker jag stärka E i att vara en egen person. Att vara nöjd och glad med sig själv, varje dag, alldeles oavsett. Oavsett kläder, hur fort man springer eller om det plockas upp och städas efter lek. För att ge några exempel på sådant som vi vuxna lätt lägger värdering och duktighet i.
Men visst är det svårt. För jag blir lite extra glad när det klättras, tas för sig och tvår armar sträcks i skyn och säger ”jag är stark!” med utropstecken. Då bankar det hårt i bröstet, för jag vill ju faktiskt att den här vinnarkänslan ska slå rot och aldrig försvinna. Jag brukar försöka bekräfta med ”ja, jag ser!”, eller ”du kan” för att E själv ska tänka det en gång till, och att jag inte ska lägga en duktighets/rätt-stämpel på det som nyss skedde.
Ni som är föräldrar – hur tänker ni?