Att resa sig ur soffan när eftermiddagen går mot kväll, i en varm-mysig fjällägenhet är inte det lättaste. Som vanligt är det värt det.
Att de facto komma ut och iväg är det svåraste med träning. Tights som ska dras på och frågor som ska besvaras. Igår gick det lätt eftersom vi hade dagen före som bevis. Då hade vi dragit ut på det i en halv evighet och tull sist landat i en tidsbrist som gjorde passet kortkort. Helt i paritet med den beprövade; ”Jag ger det 10 minuter” – en välfungerande klassiker.
Eftersom det i förrgår var helt ljuvligt att åka längdskidor var peppen stor och soffans dragningskraft liten igår. Jag och min gäst styrde mot 7,5 km spåret med nöjd känsla.
Fästvalla och plusgrader
Ja det var ju det där med plusgrader. Att det i ett dygn kommit massor nysnö. Att mer föll från himlen. Precis vid spårstarten och den första kilometern gick mina skidor bra, men sen – resten av träningspasset blev en parodi.
Längdåkning är roligt nästan jämt och lite av en materialsport. Jag vallar nästan aldrig om i fästzonen utan kör på tejp, klassiskt fungerande. I allt utom nysnö och plusgrader. Jättebra i förrgår, katastrof dagen efter.
Rubriken till trots hade jag väldigt roligt runt slingan. Sällskap är oslagbart vid sådana här tillfällen så att man kan skratta tillsammans. Min svägerska skidade lätt och när jag försökte glida fram i spåret kändes det och lät det som att det var spårdragning. Med snö som packade sig i fästzonen gick det först tungt till att sedan bli supervingligt. Som att åka skidor i platåskor!
Jag åkte 150 meter, drog av all snö som fastnat i fästzonen genom att köra skidan snett över den andra och kunde sedan fortsätta. Om och om och om igen. Dråpligt vingligt, skrattretande segt.
När vi kom i mål, storskrattandes av mitt vingliga upplopp, konstaterade vi att längdåkning är roligt nästan jämt och alltid med sällskap. Och att skins slår tejp i nysnö och plusgrader.
I eftermiddag kan soffan locka allt den vill för jag ska ta revansch. Skateskidorna är redo. Som du vet saknar de fästzon!