Igår var det internationella kvinnodagen. Yeay! Jag firade med att ha en härlig diskussion på facebook med några kvinnor och män där alla vara rörande överens om att det sög hur Vasaloppsupploppet* blev för damklassen. Att det är underligt hur det kan fortgå år på år att grabbar/män/killar i herr elitmotion är i vägen för att det blir en juste slutstrid i kvinnornas lopp. Det har hänt år på år i cykelvasan nämligen, det är inget nytt under solen. Jag hoppas nu på total förbättring till nästa år eftersom orden ”det är beklagligt och vi måste se över” börjar eka tomt.
Jag hoppas också på alla andra områden i samhället där maktstrukturerna blir tydliga. Jag hoppas på lika lön för lika arbete. Att förlossningsavdelningar slutar läggas ner och nerprioriteras. Att polisen slutar be tjejer stanna inne och istället pratar om de män som utgör problemet. Jag hoppas få ur min fyraåring felaktigheten att flickor inte kan göra det pojkar kan (NÄR hände det och VEM ska jag hålla ansvarig!?). Jag hoppas på eftertänksamhet och på att fler ser strukturer och problem. Att fler vågar ifrågasätta och vrida och vända. Först när vi ser att det finns ett problem kan vi nämligen göra något åt det.
Här är tre andra inlägg som berör feminism som jag gjort genom åren på temat:
*Jag såg förstås upploppet och det är kanske inte jättetroligt att segrarinnan blivit en annan även om damerna fått fria spår på upploppet. Men de fick ju inte det. Så vet säkert det vet vi inte.