Välkommen till din nya favoritblogg!

Ett år.

365 dagar är 525 600 minuter. På ett år hinner man massor. Exempelvis: Lära sig titta, lyssna, gripa, rulla, krypa, gå och nästan springa. Ta studenten. Hitta kärleken. Vara gravid och förhoppningsvis få fram en bebis. Spendera alla sina semesterdagar. Backpacka runt jorden. Se naturens skiftningar. Bygga en riktigt stark core. Vara lycklig, sorgsen, nöjd och nyfiken. Slita ut ett par löparskor. Skaffa sig sin drömkropp. Gå upp tio kilo. Uppfostra en hund. Planera ett bröllop. Genomleva en skilsmässa. Packa och packa upp flyttlass. Livet pågår varje dag. Du har ingen aning om vilka strider eller fester människan du möter är mitt uppe i. Reflektion.

November 2011 till november 2012, lärdomar i urval: (för visst borde jag lärt mig mer)

  • Vad en sfinkterruptur är för något. (Här finns berättelsen om hur E gjorde entré i sex delar och ett inlägg om det jobbiga i vardagen ett halvår efteråt). Om jag nu skulle skriva om alltihop skulle det vara nästan likadant, förutom att jag då tyckte att delar av personalen gjorde ett fint jobb. Jag fick en bebé, och hade antagligen tacksamhetsskuld till de som var med. Nu ett år senare är jag enbart ifrågasättande, kritisk och förbannad på närvarande personal och deras agerande.
  • Att såna där smoothies i klämförpackning är justea mellanmål för alla aktiva. Barnmatsdieten, typ, fast tvärtom. Prova i trångt läge!
  • Bloggbusiness är bland den roligaste businessen jag vet. Ju mer jag lär mig, desto mer finns att lära.
  • Mountainbike är en sjujäkla kul och utmanande sport. Med prylhysteri utöver nördnivå.
  • Pinterest är inspirerande och twitter är ett beroende jag inte klarar mig utan.
  • Det finns många experter, men DU vet bäst vad som gäller dig. Inte nytt, men fördjupat.
  • Bebisbajs är de första dagarna svart, som tjära. Galet va?
  • Att våga vila är förbannat viktigt.
  • Intervallsova.
  • Karriären behöver inte stanna av för att man är föräldraledig.
  • När jag vågar skriva personligare blir ni fler. När jag delar mer, ger ni massor tillbaka. Man kan säga att den här listan är en del av det.
  • Den där skadan i början. Jag tror inte ett dugg på att det bara är 2-3 procent som drabbas varje år. Nu kan jag både springa och svinga kettlebellsklot. Det tog ett år, men det gick.

Grattis bebén. Nu är du ett helt litet barn som nästan springer!

  1. Jag vaknade imorse och tänkte ”jag vet att nån fyller år idag, men jag kommer inte ihåg vem. Gamla gymnasiekompisen fyller ju imorgon, kollegan på lördag och… näe, vem kan det vara”.

    Men så är det förra årets novemberprinsessa!! Grattis till fröken Hopp-och spring, och GRATTIS till hennes mamma och pappa på deras ettårsdag som föräldrar!!!

    Stor kram!
    /AC
    PS Inga föräldraledigheter och slitförlossningar kan stoppa dig. Du är helt grym!!! Respect! DS

  2. Stort grattis till er fina lilla E.
    Läste just din förlossningsberättelse, tårarna rinner, jag blir så rörd, den är så stark, så välskrivet som en del ur en bok. Du är en grym kvinna. Som ovan skriver RESPEKT!!! 🙂
    Ha en fin dag.

  3. Så mycket som jag känner igen mig i, och som jag innan kanske inte förstod men jag nu ser samband och förklaringar i när jag läser dina olika förlossningsberättelser.

    Jag var också i den där tacksamhetsbubblan och minns speciellt ett ögonblick när vi ska få lämna bb och en barnmorska skjuter till oss ett papper för utvärdering där vi ska betygsätta alla punkter från ett till tio. Jag vet att jag registrerade något hos henne när hon sträckte över den, att hon hade svårt att säga orden ”hur du bedömer er vistelse och omvårdnad varit här”. Som att hon misstänkte och kände på sig att den inte skulle varit den bästa.

    Men jag, full av endorfiner fyllde i tio av tio på alla punkter.
    Det skulle jag inte gjort idag.

    Som du skriver.
    Det är nu i efterhand som frågorna kommer och man börjar lägga ihop ett plus ett och kan kritisera. Vågar kritisera. Då var man ju så tacksam för livet och bebis och livet och bebis och en själv kom liksom på prioriteringslista 99 av 100.

    Såg att du länkat till min berättelse, tack vad fint av dig! Blev glad.

    Jag förstår inte människorna i egenskap av läkare/sköterska men ändå människa som talar om vad du och din kropp bör och främst inte bör eller kan göra. Det är så otroligt mycket som måste förändras i samband med sfinkerskador. Det gör mig så arg. Så mycket som gör mig så arg.

    Nu hoppar jag i mina stycken men vill bara säga innan jag måste ta över Tuvs som leker med tepåsar, att jag grät till stycket där du beskriver hur du upplever förlossningen som så brutal att du kommer bli traumatiserad för hela livet. Och sen, när din man kommer från toaletten och ser akutlarmet blinka ovanför ert rum och den sunnanom möter han. Det gör så ont i mig!

    MÅste ta hand om T nu innan vi har te över hela huset…;)

    Stor kram
    Sofie

  4. Stort grattis till Ebba och stort grattis till er!

    Mot mig var de väldigt öppna med att jag fått just en sfinkterruptur. Kanske för att det var en ”lindrig” sådan? (Jag antar att det var en lindrig eftersom jag inte fick några besvär och kunde träna som vanligt väldigt snabbt) Men ändå fattade jag nog inte vilka fruktansvärda besvär det kan ge! Det har jag förstått först nu på senare tid efter diverse granskningar på tv mm. Jag är otroligt tacksam för att jag kom undan så lätt men kommer motsätta mig sugklocka nästa gång såvida det inte är fara för någons liv.

    Men nu fokus på allt det fina! Hoppas ni får ytterligare ett fantastiskt år ihop nu! och naturligtvis massa fler. Men leva i nuet var det visst 🙂

  5. Stort grattis till första året! Kortet på E är ju så VANSINIGT sött att man bara vill äta upp henne eller egentligen hänga upp bilden på väggen :-). Det glädjer mig också att allt tillslut har gått bra, att du mår bra och har läkt ihop! Det är en J-LA resa att råka ut för när allt skall vara rosaskimmrande!! Tack för att du delat med dig!

  6. Tänk vad jag lärt mig mycket av dig sofy. Har följt dig i ett par år, vi gifte oss på samma dag, fixk barn samma år men jagtill skillnad från dig hade en väldigt lätt förlossning. Känner vartenda ord du skriver, utsattheten, paniken. Tårarna rullade när jag läste det inlägget. Du är en av de starkaste människor jag känner till. Det jag ville komma till är att jag är så tacksam och glad över det du skriver. Att du vågar vara så personlig. Så TACK!!!

    1. Men Johanna – HUR fantastiskt är det inte att du läser bloggen?! Tack och grattis till bröllop och bebis!

  7. Grattis till er! Förlossningsberättelsen var en av de första inläggen jag läste på din blogg och den tog verkligen tag i mig. Gör mig både skräckslagen inför vad som väntar och på något vis ändå lugnad över att man faktiskt ändå KAN komma tillbaka rätt ok från något sådant. Jag skulle gärna läsa mer om vägen tillbaka. Metoder, behandlingar, strategier, tankar, vad som. Så himla starkt av dig att komma tillbaka och inte acceptera ett ofunktionellt liv!

  8. Hejhej! Här är en till sfinkterruptur-drabbad! Det är snart 4 månader sedan förlossningen, men TACKOCHLOV så funkar kroppen och jag kan träna som vanligt (så ”vanligt” som det går med bebis-och tids-pusslande…)
    Tack för att du är öppen om skadan, det är så himla viktigt att minska tabut kring ämnet!

  9. Åh Sofy – nu har jag läst din förlossningsberättelse – så fantastiskt drabbande och välskrivet!
    Jag är ganska ny läsare och fastnade hos dig för träningsinspirationen, men blir kvar för att du skriver så personligt på ett så sympatiskt sätt.

    Efter att ha läst om din skada och din fruktansvärda förlossningsupplevelse känner jag än mer samhörighet med dig. Jag har en liknande upplevelse när jag fick min Ebba på samma sjukhus för många år sen, men i mitt fall ”räckte det med att sugklockan plockades fram” och att en läkare och en sköterska kavlade/tryckte ut henne. Min sfinkterruptur visade sig läka bra och jag fick inga långvariga besvär, men jag känner igen din känsla i att det finns mycket som inte bearbetades där och då för att man inte alls var mottaglig eller sig själv.

    Jag fick mitt andra barn med planerat snitt några år senare och är nu gravid igen. Den här gången har jag haft tankar på att försöka mig på att föda vaginalt denna gång(tydligen förtränger man). Din berättelse kastade mig direkt tillbaks till det där rummet på SÖS och jag känner att snitt är nog det rätta även denna gång. Tack Sofy för att du delar med dig!!

  10. Grattis till en fantastiskt fin bebis!
    Jag har inte läst din förlossningsberättelse och tänker nog inte göra det heller men tycker det är bra att du och många med dig delar med er av såna berättelser. Under min förlossning började de prata om sugklocka men jag hade tur och ”slapp”, jag fattar inte att de fortfarande använder såna. Av de jag känner som använt såna så har de orsakat massor med skada. Jag förstår att de inte vill göra kejsarsnitt ”i onödan” men att välja mellan ett sönderslitet underliv, bebisar som fastnar med axlarna osv jämfört med ett ärr på magen och en hyfsat snabb återhämtning borde vara mammans beslut att ta, inte förlossningsläkare som alltför ofta tycks sakna förståelse för de komplikationer som väntar mamman och bebisen om sugklockan inte funkar ”smärtfritt”.
    Jag hade tur och fick bara små skador men tappade två liter blod (pga att man lät mig krysta i tre timmar då min sons huvud var så stort att han inte sjönk ner som han skulle) och fick höra under den tid vi låg på BB att det inte var så mycket och att jag skulle äta järntabletter så var jag snart igång igen, i två veckor gick jag dubbelvikt för att jag inte orkade räta upp kroppen, men det var tydligen normalt… När ska man börja se komplikationer efter förlossningar som verkliga problem för de som drabbas och inte som fullt normala bara för att det är så normalt att få barn?

    Hoppas du vågar ställa krav om du funderar på att försöka få ett syskon till E.

    Skönt att du verkar må bra nu iallfall och återigen grattis till E!

    1. Vet att kommentaren är gammal. Men kära du, lilla bebén hade navelsträngen runt halsen. Säger man att ”det här måste göras nu”, då finns det inte tid för ett snitt – hon måste ut för att överleva.

      1. ”Kära du” är förminskande och härskarteknik. E borde ha plockats ut långt tidigare, när man märkte att förlossningen inte gick framåt som den skulle, det är min åsikt.

        1. Nej, men verkligen inte. ”Kära du” som MED KÄRLEK. Inget annat!
          Min kommentar var ett svar på den ovan, som ifrågasätter att man alls använder sugklockor. Min erfarenhet är att en upplevelse man inte vill ha, blir lättare att hantera om man kan se en mening. Att lägga en klocka just då, var för E livsviktigt.
          Sen skulle man självklart ha handlat annorlunda tidigare, med facit i hand.

          Allt gott.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Magiska träningshelger!
Klicka nedan för att se vilka bokningsbara träningshelger & events som finns just nu!