Nu är E en vecka och några dagar och jag tänkte formulera några tankar kring det här med kejsarsnittet, hur det gick liksom!
Vi åkte lite nervösa men mest förväntansfulla till Karolinska (huddinge) på skärtorsdagens morgon. Idag skulle vi bli fyra i familjen, vilken märklig grej! Jag hade fastat sedan midnatt (men det märkte jag ju inte eftersom jag sov, och eftersom vi hade första operationstiden var vår inskrivning redan klockan sju. Jag var bara lite hungrig lagom till operationsstart). Efter att jag fått svida om till operationskläder och sjuksköterskorna satt två infarter och kateter var det strax dags att rulla ner till operationssalen.
Narkosläkaren kom och efter ett antal stick i ryggen satt äntligen bedövningen. Just den här biten var lite jobbig, jag tror att det gick hyfsat dåligt. Några gånger kändes det som jag fick blixtrande stötar ner i benen (sjukt obehagligt) men alla var positiva och tyckte att på vissa är det enklare och på andra svårare att hitta rätt. Efter en stund hade jag i alla fall tappat kontakten med ben och mage, på så vis att jag inte kunde röra mig eller känna smärta, men kände när de nöp och rörde mig gjorde jag. Underlig känsla.
Operationen startade och efter ungefär fyra minuters bökande och lite tryck var lilla bebis E ute och tog sina första andetag. Mycket märkligt men väldigt fin känsla att få en bebis serverad till bröstkorgen där jag låg med armarna vilandes rakt ut åt sidorna och slangar för övervakning mest överallt. Eftersom E mådde fint (kejsarsnittsbebisar behöver ibland hjälp med andningen, det går ju så fort när de plockas ut att de ibland inte riktigt hänger med att de ska andas syre) fick hen nu ligga hos mig insvept i handduk, och i prinsens famn medan man sydde ihop. Lyckan och lättnaden var total, tänk, vad enkelt det gick!
Efter några timmar på uppvaket (mycket mystisk känsla att bitvis få tillbaka känseln i sina ben, att försöka vicka på tårna helt utan kontakt och sedan att försöka lyfta ett knä och foten rörde sig…) där jag fick morfin och tillbaka känseln i benen rullade vi sedan upp på BB-avdelningen strax innan lunch. Jag hade aldrig särskilt ont, och det är också tanken, att sköterskorna hindrar smärtan från att gå över fyra på en tiogradig skala. Det man istället vill är att det ska fokuseras på att bebisen får hud mot hud-kontakt och komma igång med amning. 
På BB-avdelningen var det lugnt och fint. Vi fick eget rum där vi vilade lite, kikade på vårt mirakel och efter någon timme valde ett av de tre namn som varit med en stund. En liten minibebis E. 3330 gram och 50 centimeter perfektion tillhörde nu familjen och var på utsidan. Vi firade med att prinsen matade mig med lite fruktsoppa (åh så gott!) och att jag drack lite vatten.
Senare under eftermiddagen kunde jag få i mig lite mat, och runt niotiden stod jag upp på starka ben. Att stå upp var faktiskt inga bekymmer, inte heller att röra mig långsamt med en slags gåstol, däremot gjorde det ont som sjutton att sitta på sängkanten, de sekunderna var plågsamma och nog det ondaste jag hade under hela proceduren. Senare samma kväll var jag uppe och stod och förflyttade mig sakta i vårt rum i ungefär femton minuter. High five!
Vi stannade på BB två nätter, lärde känna mini, kollade på Suits (overkligt bra serie, köp netflix och kolla!!!) och jag fick läka ihop någorlunda. Förresten kan jag inte rekommendera hostattacker i kombination med kejsarsnitt, jag är så glad att förkylningen släppte under de här dagarna. När vi åkte hem på lördag förmiddag efter läkarkontroll på E och sårkontroll på mig sken solen, och allt var kärlek och värme. Det är en sån enorm skillnad från förra förlossningen att ingenting ens kan vara i närheten av lika, möjligtvis kärleken och känslan att ”wow, det är ett barn på utsidan”, men i övrigt är inget detsamma. När vi förra gången åkte hem med hjärtat i halsgropen och en känsla av att ”shit vi överlevde” så var denna gången bara så himla lugn, fin och lycklig. En verkligt skön känsla som vi är så tacksamma över och som stannat kvar sedan dess!
Jag är så glad att vi valde – och att sjukvården inte gav oss några bekymmer med att välja – kejsarsnitt denna gången. Den här upplevelsen har verkligen knutit ihop säcken av att det kan få vara väldigt fint och en enbart positiv upplevelse att få barn. Såhär en dryg vecka efter snittet äter jag inte längre några smärtstillande. Såret läker bra, jag har precis smygstartat igång appen ”mammamage” och jag kan gå kortare promenader. Jag bär inte något tyngre än lilla E, och försöker vara noga med att ta det lugnt och inte fresta på i onödan. Och allt, precis allt är lycka. Måhända lite utåtagerande 2,5-åring och såklart rubbad sömn av amningspauser nattetid. Men lycka. Och glädje.
Ungefär så gick det alltså till när vi fick vårt andra barn!