Igår tränade jag mitt livs första gympass med en licenserad PT. Känns sjukt att skriva den där meningen, men det är sant. Passet i sig var ganska likt pass jag tränat förr, med bra träningskompisar eller med idrottslärare på skidgymnasiet. Det är så att säga ingenting nytt under solen att träna i gym med passning eller med någon annan som bestämmer övningar jag gör. Om jag gillade det? Ja, lika mycket som jag gillar att träna med grymma sporrande träningskompisar. Om jag tyckte att det var värt cirkus 700 pix? Not so much.
Eller såhär. Jo, jag har träningsvärk idag. Jo, det var kul med 100 % fokus på mina muskler (eller brist därav). Gårdagens pass var gratis. Som ett test för att se om vi var kompatibla jag och PTn. Det var vi väl på sätt och vis, men som tidigare konstaterat är jag en kräsen kund. Jag fick mig ett bra cirkelpass med övningar för rygg (chins, stående rodd, hantelrodd på bänk) bröst (burpees utan hopp, armhävningar med ena handen på medicinboll) och ben (benböj med hantlar, utfall och en slags bencurl med medicinboll). Det var svettigt. Det tog där det skulle och jag fick uppleva att jag är lite starkare i armarna än vad jag trodde. Hallå – jag gjorde 3 x 8 armhävningar på tå! (oj vad det tog emot att skriva ut det där som någon slags framgång. Men det ÄR en framgång. Jag kan inte jämföra med fornstora glansdagar på armhävningsfronten). Jag fick bra hjälp att bana in nygamla rörelser, särskilt mina ryggmuskler som gärna går och gömmer sig. Jag fick också påminna om flera övningar jag inte kunde göra (hej kettlebellsving och rodd från plankposition) och fick dra i bromsen gällande vikt på benböj.
Woho! Känslan av att göra armhävningar på tå! Foto: Janehaglund.se
Jag är lite känslig kring de här grejerna jag inte kan göra. Det är inte världens roligaste att behöva säga ”nej, det där kommer inte fungera”, men jag har också förståelse för att det är skitsvårt för någon annan som inte är i min kropp. Samtidigt måste jag våga utmana. Världens svåraste balansgång. Nåväl. Peppen var bra. Övningarna var okej. Jag har en hel del jobb att göra känner jag själv, innan jag kan nyttja dyrbar PT-tid fullt ut. Även om hon berättade att jag var stark vet jag att jag är långt ifrån så stark som jag vill vara på väg mot att bli. Och en grej jag störde mig massor på var det faktum att PTn hade med sig en ipad som var uppkopplad mot styrkeprogrammet.se – som hon kikade på övningarna vi gjorde i. Jag fick då och då stå och vänta, för att hon skulle se hur en övning genomfördes, eller påminna sig om en detalj. Kanske hade jag inte brytt mig om jag var Ida 17, eller Bertil 45 som aldrig tränat seriöst, men såna detaljer stör mig. Påverkar mig negativt där och då, vilket gör att jag tappar fokus. Och jag står för det.
När jag köper PT-timmar (vilket jag med all säkerhet kommer att göra någon gång framöver) kommer jag luska och fråga och klura och testa tills jag hittar en perfekt match. Jag kommer leta efter expertkompetens, stor förståelse för kroppens sammansättning, en god förmåga att lyssna och en vinnande personlighet.
Under tiden söker jag efter en styrketräningskompis som kan peppa mig att köra hårt och motiverat i gymet igen, för det är fantastiskt kul. Vad säger du Mela, you, me, babies på miniSATS och så en massa taggtråd till det? Sickla – here we go!
Vad du kan ta med dig av detta inlägg? Att styrketräning kan vara fantastiskt extra roligt och peppande med lite support. Boka en träningsdate som får utmana dig till nästa pass!