Nu ska det handla om utbrändhet och träning. Ett svårt men intressant ämne. Utbrändhet är någor jag inte själv har erfarehet av, men fantastiska Pernille, som jag gärna delar en snackig middag med var gång jag är i Skåne är med i TEAMUppochhoppa och hon kommer här berätta sina erfarenheter kring träning och utbrändhet och hur träningen hjälpte henne när hon var utbränd.
Pernille är en peppig, stark och smart tjej, som både springer och lyfter. Hon delar här med sig av sin resa kring utbrändhet och träning: Det här är min historia – så här funkade det för mig. Det kanske inte funkar för dig eller för den i din närhet som är eller har varit utbränd. Men i kampen mot utbrändhet och stress får man lov att testa alla bra sätt!
Den 2 februari 2011 brakade jag in i väggen med full kraft. Jag stod i duschen på morgonen och skakade av ångest och insåg att jag inte förmådde att ta mig till jobbet. Historien bakom är lång och komplicerad och vi hoppar över den just nu. Jag berättar bara att i december 2010 hade jag skrivit ett avtal med en PT och vi hade en tid bokad den 11 februari 2011. Den 2 februari 2011 ringde jag företagshälsovården och fick en akuttid. Jag fick träffa en klok gammal läkare som sa till mig att motion och frisk luft och vila var det bästa för mig just nu – att medicinering skulle vi vänta ett tag med. Jag fick kontakt med en psykolog och en bokad tid hos henne redan några dagar senare, och sen satt jag där. Ensam, diagnos ”utmattningsdepression”. Utbrändhet.
Hur kunde det hända mig? Jag, som var så duktig och stark och perfekt. Som hade pluggat 75% och jobbat 80-90% det senaste halvåret, som hade pluggat kurser om stress i arbetslivet och visste precis hur man skulle undvika det. Så ironiskt. Jag var inte så värst företagsam den kommande veckan och jag kunde i alla fall inte med att ringa
PT’n och avboka min tid så då fick jag vackert gå dit. Han frågade hur jag mådde – jag svarade kort och med gråten i halsen att jag var sjukskriven på jobbet men hade fått instruktion om att motionera och få frisk luft så jag ville träna. Där och då frågade inte PT-Thomas något vidare vilket förmodligen var lika bra – vi bara drog igång med mitt nya träningspass. I efterhand vet jag att jag måste ha varit likblek med döda ögon och jag beundrar Thomas som bara accepterade det ynkliga vraket till människa som dök upp på hans kontor!
Styrketräningen var bra för mig. Jag hade mitt program från Thomas som jag följde. Jag visste att om jag gick till gymmet tre dagar i veckan och gjorde exakt det som Thomas hade skrivit upp i schemat, antal repetitioner och set, så var det BRA. Det var inte bättre och jag var inte duktigare för att jag gjorde mer och annat. För min stressade hjärna var det fantastiskt bra att ha det kvittot – att jag gjorde något tre gånger i veckan som var BRA. Jag sprang också, tre dagar i veckan. Jag prickade in dagsljus och bra väder när det gick för att få lite sol som läkaren hade sagt var bra för mig. Jag träffade pensionärsgänget som gick stavgång i motionsspåret flera dagar i veckan och hejade på dem, och jag hejade på alla hundmänniskor som var ute och promenerade. Och så skötte jag mina läkarbesök och mina psykologtimmar som jag skulle.
Efter två månaders heltidssjukskrivning skulle jag tillbaka till jobbet på 25%. Långsam upptrappning, hade läkaren sagt, och jag hade haft ett möte med min chef och berättat läget för honom. Läkaren erbjöd sig att följa med, men jag avböjde och ansåg att jag klarade det själv och det gjorde jag. Min chef hade tagit in en heltidsresurs som skulle ersätta mig, så jag behövdes inte akut utan var välkommen att komma och jobba och göra det jag kände att jag klarade av. Det var jobbigt i början. Jag kom tillbaka till över 700 olästa mails, en arbetsplats som var lika hektisk som innan och kollegor som inte förstod, inte särskilt bra för en som var utbränd. Men jag hade stöd från mina närmaste kollegor och jag kunde vila trygg i att om jag inte fixade, så fanns min ersättare där på heltid och fixade. Före eller efter mina arbetspass såg jag till att träna. Ibland styrketräningspass fulla av ilska och ibland löprundor där tårarna rann – men också glädjepass. Med tiden blev det fler glädjepass och färre arga och ledsna pass.
Vi ökade på arbetstiden. Jag började jobba 50% vilket givetvis var jobbigt och jag jobbade 50% ganska länge. Hela tiden hade jag läkaren, psykologen och PT-Thomas som tog hand om mig. De hade ingen inbördes kontakt men tillsammans var de ett oslagbart team. De såg den människan jag var – inte perfekta fröken Prestationsprinsessa som jag hade försökt vara i så många år. De berömde mig när jag gjorde rätt, pushade mig att gå ett steg vidare och lyssnade när det kändes svårt ibland. Thomas hade en särskild förmåga att trampa över de gränser jag hade satt för mig själv utan att ifrågasätta. Han bara serverade uppgiften.
Träning och utbrändhet – jag klarar mer och mer. Jag har alltid haft en bild av mig själv som en som inte lyfter tungt – men Thomas drog mig ut ur tjejgymmet och in i bänkpressen och Smithen. Sen, när jag hade de där övningarna i mitt program, så gjorde jag dem veckan efter utan att han stod och tittade. Och jag växte i mina egna ögon varje gång jag tog mig över mina egna gränser. Jag fick en ny stolthet och jag såg inte längre den där jagade blicken i mina egna ögon. Träningen gav mig mera ryggrad och mera mod på jobbet. Jag vågade säga NEJ ibland. Och insåg att det inte nödvändigtvis innebar att folk tyckte illa om mig. Jag blev en lite kaxigare människa och jag berättade om mina framgångar. Jag släppte på mina hårda krav på mig själv och började fundera på målsättningar i stället. Positiva målsättningar. Jag vågade berätta om att jag hade klantat mig och jag vågade be om hjälp. Och se där – när jag bad om hjälp, så fick jag också hjälp. Utan att folk tyckte att jag var dålig och svag. Att jag gick utanför min comfort zone på träningspassen var en bra övning för att lära mig gå utan för comfort zone i ”det verkliga livet”.
Nu är det snart tre år sedan jag gick in i väggen och blev utbränd. Jag går utanför min comfort zone flera gånger varje månad. Jag har insett att jag inte vill eller orkar jobba heltid – så jag jobbar 75% och accepterar en mindre lön på kontot varje månad. Jag hinner träna på morgnar och eftermiddagar, jag har tagit steget in i instruktörsrollen och jag har antagit utmaningar som Pernille anno 2010 skulle ha skakat på huvudet åt. Jag har blivit en ny och bättre version av mig själv – Pernille 2.0.
Jag rekommenderar inte utbrändhet till någon. Men för mig blev utmattningsdepressionen sparken i baken för att ta tag i mitt liv. Att acceptera mig själv som den människa jag är i stället för att försöka vara någon annan. Det var jätteläskigt – men också fantastiskt. För omvärlden gillar mig nu också även om jag inte är som jag var. Jag säger nej och ber om hjälp – och jag ler och skrattar mer och har roligare. Jag gråter mer, jag blir arg ibland, men det positiva tar mest plats. Och det ska fortsätta ta mest plats. Jag har fortfarande dagar då ett tungt styrketräningspass eller ett lerigt NMT-
pass är det bästa botemedlet mot dåligt humör. Träning är som silvertejp – det lagar allt utom mat!