Välkommen till din nya favoritblogg!

Utbrändhet och träning

Nu ska det handla om utbrändhet och träning. Ett svårt men intressant ämne. Utbrändhet är någor jag inte själv har erfarehet av, men fantastiska Pernille, som jag gärna delar en snackig middag med var gång jag är i Skåne är med i TEAMUppochhoppa och hon kommer här berätta sina erfarenheter kring träning och utbrändhet och hur träningen hjälpte henne när hon var utbränd.

Pernille är en peppig, stark och smart tjej, som både springer och lyfter. Hon delar här med sig av sin resa kring utbrändhet och träning: Det här är min historia – så här funkade det för mig. Det kanske inte funkar för dig eller för den i din närhet som är eller har varit utbränd. Men i kampen mot utbrändhet och stress får man lov att testa alla bra sätt!

teamuppochhoppadelarmedsig
Den 2 februari 2011 brakade jag in i väggen med full kraft. Jag stod i duschen på morgonen och skakade av ångest och insåg att jag inte förmådde att ta mig till jobbet. Historien bakom är lång och komplicerad och vi hoppar över den just nu. Jag berättar bara att i december 2010 hade jag skrivit ett avtal med en PT och vi hade en tid bokad den 11 februari 2011. Den 2 februari 2011 ringde jag företagshälsovården och fick en akuttid. Jag fick träffa en klok gammal läkare som sa till mig att motion och frisk luft och vila var det bästa för mig just nu – att medicinering skulle vi vänta ett tag med. Jag fick kontakt med en psykolog och en bokad tid hos henne redan några dagar senare, och sen satt jag där. Ensam, diagnos ”utmattningsdepression”. Utbrändhet.

Hur kunde det hända mig? Jag, som var så duktig och stark och perfekt. Som hade pluggat 75% och jobbat 80-90% det senaste halvåret, som hade pluggat kurser om stress i arbetslivet och visste precis hur man skulle undvika det. Så ironiskt. Jag var inte så värst företagsam den kommande veckan och jag kunde i alla fall inte med att ringa
PT’n och avboka min tid så då fick jag vackert gå dit. Han frågade hur jag mådde – jag svarade kort och med gråten i halsen att jag var sjukskriven på jobbet men hade fått instruktion om att motionera och få frisk luft så jag ville träna. Där och då frågade inte PT-Thomas något vidare vilket förmodligen var lika bra – vi bara drog igång med mitt nya träningspass. I efterhand vet jag att jag måste ha varit likblek med döda ögon och jag beundrar Thomas som bara accepterade det ynkliga vraket till människa som dök upp på hans kontor!

Styrketräningen var bra för mig. Jag hade mitt program från Thomas som jag följde. Jag visste att om jag gick till gymmet tre dagar i veckan och gjorde exakt det som Thomas hade skrivit upp i schemat, antal repetitioner och set, så var det BRA. Det var inte bättre och jag var inte duktigare för att jag gjorde mer och annat. För min stressade hjärna var det fantastiskt bra att ha det kvittot – att jag gjorde något tre gånger i veckan som var BRA. Jag sprang också, tre dagar i veckan. Jag prickade in dagsljus och bra väder när det gick för att få lite sol som läkaren hade sagt var bra för mig. Jag träffade pensionärsgänget som gick stavgång i motionsspåret flera dagar i veckan och hejade på dem, och jag hejade på alla hundmänniskor som var ute och promenerade. Och så skötte jag mina läkarbesök och mina psykologtimmar som jag skulle.

utnbrändhet, depression, träning
Efter två månaders heltidssjukskrivning skulle jag tillbaka till jobbet på 25%. Långsam upptrappning, hade läkaren sagt, och jag hade haft ett möte med min chef och berättat läget för honom. Läkaren erbjöd sig att följa med, men jag avböjde och ansåg att jag klarade det själv och det gjorde jag. Min chef hade tagit in en heltidsresurs som skulle ersätta mig, så jag behövdes inte akut utan var välkommen att komma och jobba och göra det jag kände att jag klarade av. Det var jobbigt i början. Jag kom tillbaka till över 700 olästa mails, en arbetsplats som var lika hektisk som innan och kollegor som inte förstod, inte särskilt bra för en som var utbränd. Men jag hade stöd från mina närmaste kollegor och jag kunde vila trygg i att om jag inte fixade, så fanns min ersättare där på heltid och fixade. Före eller efter mina arbetspass såg jag till att träna. Ibland styrketräningspass fulla av ilska och ibland löprundor där tårarna rann – men också glädjepass. Med tiden blev det fler glädjepass och färre arga och ledsna pass.

Vi ökade på arbetstiden. Jag började jobba 50% vilket givetvis var jobbigt och jag jobbade 50% ganska länge. Hela tiden hade jag läkaren, psykologen och PT-Thomas som tog hand om mig. De hade ingen inbördes kontakt men tillsammans var de ett oslagbart team. De såg den människan jag var – inte perfekta fröken Prestationsprinsessa som jag hade försökt vara i så många år. De berömde mig när jag gjorde rätt, pushade mig att gå ett steg vidare och lyssnade när det kändes svårt ibland. Thomas hade en särskild förmåga att trampa över de gränser jag hade satt för mig själv utan att ifrågasätta. Han bara serverade uppgiften.

Träning och utbrändhet – jag klarar mer och mer. Jag har alltid haft en bild av mig själv som en som inte lyfter tungt – men Thomas drog mig ut ur tjejgymmet och in i bänkpressen och Smithen. Sen, när jag hade de där övningarna i mitt program, så gjorde jag dem veckan efter utan att han stod och tittade. Och jag växte i mina egna ögon varje gång jag tog mig över mina egna gränser. Jag fick en ny stolthet och jag såg inte längre den där jagade blicken i mina egna ögon. Träningen gav mig mera ryggrad och mera mod på jobbet. Jag vågade säga NEJ ibland. Och insåg att det inte nödvändigtvis innebar att folk tyckte illa om mig. Jag blev en lite kaxigare människa och jag berättade om mina framgångar. Jag släppte på mina hårda krav på mig själv och började fundera på målsättningar i stället. Positiva målsättningar. Jag vågade berätta om att jag hade klantat mig och jag vågade be om hjälp. Och se där – när jag bad om hjälp, så fick jag också hjälp. Utan att folk tyckte att jag var dålig och svag. Att jag gick utanför min comfort zone på träningspassen var en bra övning för att lära mig gå utan för comfort zone i ”det verkliga livet”.

ramis4
Nu är det snart tre år sedan jag gick in i väggen och blev utbränd. Jag går utanför min comfort zone flera gånger varje månad. Jag har insett att jag inte vill eller orkar jobba heltid – så jag jobbar 75% och accepterar en mindre lön på kontot varje månad. Jag hinner träna på morgnar och eftermiddagar, jag har tagit steget in i instruktörsrollen och jag har antagit utmaningar som Pernille anno 2010 skulle ha skakat på huvudet åt. Jag har blivit en ny och bättre version av mig själv – Pernille 2.0.

Jag rekommenderar inte utbrändhet till någon. Men för mig blev utmattningsdepressionen sparken i baken för att ta tag i mitt liv. Att acceptera mig själv som den människa jag är i stället för att försöka vara någon annan. Det var jätteläskigt – men också fantastiskt. För omvärlden gillar mig nu också även om jag inte är som jag var. Jag säger nej och ber om hjälp – och jag ler och skrattar mer och har roligare. Jag gråter mer, jag blir arg ibland, men det positiva tar mest plats. Och det ska fortsätta ta mest plats. Jag har fortfarande dagar då ett tungt styrketräningspass eller ett lerigt NMT-
pass är det bästa botemedlet mot dåligt humör. Träning är som silvertejp – det lagar allt utom mat!

/Pernille

  1. Vilken fantastiskt inspirerande berättelse! Jag blir lycklig i hela själen för Pernilles skull.

    Samtidigt känner jag igen mig i hennes berättelse, och har även jag en form av utbrändhet som långsamt börjar släppa, men pga MINDRE träning än tidigare och mer mat. Dock är jag säker på att jag kommer må ännu bättre när jag väl får börja träna på en lagom nivå igen. I rätt balans finns ingen bättre medicin <3

  2. Känner verkligen igen mig, men jag hade nog tur att ha kontakt med personer som kunde säga till mig i tid med en kortare återhämtning vilket varit guld för mitt mående. Nästa vecka ska jag tillbaka till jobbet och jag längtar faktiskt och det känns underbart.

    Hoppas du får ett gott år!

    Kram

  3. Gick själv in i den s.k. väggen i aug. -13 skämdes väldigt mkt och mådde skit. ”Jag ska inte bli så här redan vid 20 års ålder de är inte jag” Jag är den starka glad tjejen som orkar allt men träning har hjälpt mig en bra bit på vägen iaf utanför huset 🙂

  4. Hej!
    Vad härligt att du kunnat ”träna dig ur” ditt utmattningssyndrom. Har varit sjuk i över 3 år nu. Hade även en depression mitt i och går nu på medicin. Ljustterapi har hjälpt bra också. Har både en lampa hemma och en på jobbet. Jobbar fn 50%, men ska gå upp till 75% om någon vecka. Känns som om huvudet och den mentala orken börjar komma tillbaka, men jag har fortfarande STORA problem med den fysiska orken och träningen. Har förstått att de kan ha med utmattade binjurar att göra, men här vrider sig varenda läkare. Får inget vettigt svar. Från att ha varit mycket aktiv och kört flera spinning,-och styrketräningspass i veckan klarar jag nästan ingenting utan att bli så trött att jag måste sova 2-3 tim efteråt. Jag klarar ca 40min promenad, 10 min lugn bröstsim och 20min lätt styrketräning utan att säcka ihop efteråt. Det börjar bli SÅÅÅ enerverande. I synnerhet då jag dragit på mig 10kg övervikt av medicinen. Har du något svar på varför jag inte kan träna?

    1. Hej Lena!
      Det där med utmattade binjurar är definitivt inte något läkarvetenskapen tar till sig utan det är i allra högsta grad en alternativ diagnos. Jag har lite svårt att ta ställning till den, jag upplever det som ganska ”flummigt” MEN jag har också bara hört talas om det i ytterst flummiga kretsar så det kan mycket väl vara så att det finns seriösa behandlare som faktiskt menar allvar.

      Med det sagt så kommer ändå några tips. Jag känner igen den där enorma utmattningen och energilösheten och det finns definitivt detaljer i ditt liv som du kan se över.

      Kolla ”the basics”. Sover du bra? Sover du så mycket som du behöver? Jag sov lätt 10-11 timmar om jag inte hade nån väckarklocka och ja, det behövdes. Äter du bra? Dvs inte ”nyttigt” men näringsrikt? Grönsaker, glada färger, bra proteinkällor, bra kolhydratkällor? Dricker du tillräckligt? Har du tidigare (innan du blev sjuk) överdoserat koffeinkällor (kaffe, cola, energidryck) kanske och använt dem för att skapa en falsk känsla av energi?

      D-vitamintillskott behövs i månader med ”r” då vi här i Norden förmodligen inte får tillräckligt med dagsljus för att bilda det D-vitamin behöver. Börja ta tillskott. Det har hjälpt mig överleva perioden november-februari som jag har haft svårt för i många år.

      Kolla av din arbetssituation och din privata situation. Jag kan inte längre sitta i kontorslandskap, då blev jag fullständigt utmattad av 4 timmar på jobbet, men sen jag fick eget rum fixar jag det mycket bättre. Gör du arbetsuppgifter som du trivs med eller har du nåt kvar som stressar eller pressar dig? Och i privatlivet – säger du ja till för mycket som du egentligen inte vill? Känn efter vad du VILL och behöver. Våga säga nej till social samvaro om du inte orkar. Det är okej. Faktiskt. Lever du med nån som tar din energi och kan du göra något åt saken?

      Och givetvis – kolla om tröttheten är en vanlig biverkan av din medicin, och om den är det, kolla om du kan byta till ett annat preparat. SSRI finns i många olika varianter och jag vet bekanta som blir helt ofungerande på ett preparat men har ett bra liv när de tar ett annat likvärdigt. Skulle det ”bara” vara det som är problemet så är det en relativt enkel lösning!

      Lycka till 🙂

  5. Wow, vad härligt att läsa! Blev sååå rörd av din historia. Jag har inte tagit mig ur min utbrändhet än men nu blev jag så optimistisk på framtiden. Kämpa på!

  6. Jag har också varit sjukskriven för stress – hjärn och synstress. Promenader var det jag klarade av i början då jag var mycket yr. Nu är jag tillbaka 100% på jobb men arbetar inte spådom jag gjorde innan. Kan t ex inte vara i klassrummet med elever pga yrseln, men saaaakta men säkert blir det bättre. Har tur att jag har förstående chef och kollegor. Tyvärr är detta vanligt i skolans värld. Mycket att göra och så ska vi ju vara så bra! För oss själv, för eleverna, föräldrarna osv. Bor i Malmö och hoppas få träffa dig Pernille på löpträningen eller någon annanstans.

  7. Jag är en sådan som aldrig kommenterar, aldrig någonsin. När jag tänker efter är nog detta min första kommentar på en sida någonsin. Jag ville bara säga att din berättelse fick mig till tårar. Jag är själv en sådan som vill prestera 150% och jag insåg nu hur viktigt det är att prioritera rätt, prioritera det som får mig att må bra. Ett exempel är träning. Jag älskar att träna och det får mig att må bra. Efter jobbet idag skall JAG träna.

  8. Bra jobbat! Starkt att komma tillbaka efter en sån här smäll. Man måste dock komma ihåg att vissa inte ska träna alls. Har det gått tillräckligt långt kan träning förvärra symptomen, så blev det för mig. Jag vet exakt när mitt utmattningssyndrom började. Sprang ca 6-7 km 3-4 ggr per vecka och sista löpsteget jag tog var för 1,5 år sedan. Jag hade känt mig trött och hängig ett tag, sovit dåligt och var allmänt seg men hade ändå fortsatt motionera. I alla fulla fall så började mitt utmattningssyndrom en Måndag em, kände mig lite sliten men tänkte att det går nog bra att ta mitt vanliga löppass. Sagt och gjort så gav jag mig iväg. Det var otroligt segt och kroppen var inte alls med på noterna men jag kämpade på och tog mig runt min vanliga runda. När jag kom hem så började jag känna mig yr och illamående, ställde mig i duschen och hela världen snurrade, det gick dock över efter en stunds vila. På Onsdagen var det dags igen. Kände mig rätt pigg så jag utmanade verkligen mig själv, sprang på lite snabbare än vanligt och fick en bra tid. Väl hemma så fick jag samma symtom igen som på Måndagen fast värre. Hjärtat rusade och illamåendet ville inte släppa, satt på en stol i 45 minuter innan jag lyckades släpa mig in i duschen. Har försökt träna sporadiskt efter denna upplevelse men kroppen bara skriker vila! Kommer knappt ut på promenad längre och det är för sorgligt. Så ta er i akt på kroppens signaler och träna med förnuft. Jag vill inget hellre än att kunna träna men det är bara stopp i kroppen, den orkar ej.

  9. Hej Vill vänligt men bestämt kommentera att träning (som friska människor tänker på träning) och Utmattningssyndrom många gånger inte alls passar ihop, utan snarare kan förvärra symtom och mående. Utmattningssyndrom kan ha olika karaktär och olika orsak, så Medans det för en person kan fungera bra att träna kan det för en annan med samma diagnos vara förödande. Kan skriva mycket mer, men det här var det jag ville tillföra debatten, och för alla som lyckas träna med utmattningssyndrom och mår bra av det Grattis till er! För oss andra får det ta den tid det tar innan kroppen är tillräckligt frisk för att klara av att träna!

    1. Tack för din kommentar Linnéa, en jätteviktig och helt sann sådan! I detta fall är inlägget ju skrivet av en person med utmattningssyndrom som ville dela just sin story. Du har 100% rätt!

  10. Hej!
    Jätte inspirerande. Jag fick utmattningssyndrom diagnosen för 4 dagars men kände signaler sedan en månad. Jag har träffat bara en läkare och läkare rekommenderar att jag skulle ta kontakt med företagshälsovård. Jag blev lite orolig då är det svårt att avgöra om träningen hjälper eller inte. Jag älskar träna men vågar inte då kroppen ger ändå signaler så som illamående och yrsel. Det här måste handla om att byta beteende och det behöver man hjälp med. Jag vet dock inte vem ska ordna allt.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Magiska träningshelger!
Klicka nedan för att se vilka bokningsbara träningshelger & events som finns just nu!