Är det verkligen så enkelt som uppochhoppa? Upp och hoppa – ta ett kliv mot dina mål och bli bästa versionen av dig själv – ditt bästa jag?
Nej. Det är det inte. Inte för gemene man. Men inte heller för före detta elitidrottare som absolut vet hur de ska bete sig när de ska träna och äta rätt. Hitta balans eller toppform. Det är inte bristen på kunskap som sätter stopp för de flesta, även om det såklart kan vara en del. Men nej, det finns så himla mycket mer där bakom. Orsaker och anledningar att välja fel och misslyckas.
Jag har varit elitidrottare. Det är inte bara att upp och hoppa. Jag tappade exempelvis alldeles bort mig själv som ”hon som elittränar” – hon var inte längre jag efter några år på universitetet. Min gamla värld försvann, luckrades upp. Vem var jag då? Utan källargym, resdagar och landslagsuttagningar?
När jag flyttade till Stockholm 2006 fanns få spår av elitidrotterskan även om jag fortfarande var en sportig tjej. Men då. Jag kastade mig in i en ny stad, en ny otrygg värld, från ett förhållande med villa och volvo som rämnat på ett väldigt förudmjukande sätt. Jag tröstade mig en hel massa, och försvann än mer på vägen av andrahandsboenden, stureplansöveraxelnblickar (mitt värsta – ni vet, det känns som att de tittar, men hela tiden också spanar efter något lite bättre?) och mäklarbrickor. Jobbade massor. Tränade inte. Såg ner på de val jag gjorde men kunde inte göra annorlunda.
Jag helomvände mitt liv 2007. Sakta började jag laga det som gått sönder. Är det verkligen så enkelt som uppochhoppa? Nej. Det är det inte. (om ett år i massiv förändring)
Jag berättar mer om hur kärleken till endorfinerna hjälpte mig att hitta hon jag var i det här inlägget som heter ”Att banta är att hata. Att träna är att älska.” Jag hittade tillbaka till hon jag är, fastän jag gått vilse där så sakteliga mellan 2002 och 2007. På bilden till vänster är jag på två veckors semester i Indien med en tjejkompis. En fin resa, men jag var inte glad. Tyckte inte om mig själv.
Jag tror stenhårt på att alla kan hitta sin väg. En sak att göra, som jag tror är universell, är att bryta mönstret och bilden av vem man är. Säg till dig själv – when in doubt eller om träningsuppehållet blivit för långt: ”Jag är en sån som tränar. Jag är hon som tränar. Jag är han som väljer träning”. Sakta skapar eller återbygger man en bild. Att ta på sig skorna och ge sig ut blir mindre svårt, för man är ju med i klubben. Det i sig kan vara målet, att få på sig skorna. Att gå ut genom dörren. Då blir man sin sanning, och för varje gång man är en sån som tränar skapar man en chans och möjlighet för endorfinernas kickar att få fäste. Det var ett av mina knep. Ett annat var mitt varför. Svaret på frågan varför jag skulle välja det jag visste hjälpte och inte stjälpte. Sakta började jag tro på att det var sant.
Nej. Det är inte enkelt. Men ingen har sagt att det behöver vara det. Eller är det för andra. Gör det ändå. ”Everyone you meet is fighting their on battle”. Var snäll. Mot dig själv och andra. Men ta klivet. Gör det. För du förtjänar att uppochhoppa!