Det kan ha varit 1996. Eller kanske 98. Jag vet inte och att jag erkänner det såhär direkt kanske förtar historien. Varför erkänner jag ens det, det gör ju ingen skillnad för dig? Hursomhelst. Det var något år där på slutet eller mitten av nittiotalet. Jag och min bästa killkompis C gjorde det mesta ihop. Gick på samma högstadieskola, bodde mitt emot varandra, delade på skidintresset och tränade i samma klubb och grupp. Det var sommar och vi var rastlösa med brunbrända ben och hade träningslust men ingen cyklistvana utöver den att när vi skulle någonstans så var det cykeln vi tog.
Har ni haft en sådan kompis som är så nära som att hen vore ett syskon? Så självklar? Så var C, så är C. Det var en sommarlov, vi var lediga och plötsligt skulle vi cykelträna. Från ingenstans formades ett pass, en rutt som kom till av småvägar, landsväg och landsortsväg vi kände. Smörblommor, blåklockor och varm asfalt där vägarna slingrade mellan kohagar och äng, ganska sällan bostadsområde. Kilometer efter kilometer över gärdena bort mot den landsortshögstadieskola vi tillhörde. Ut på landet åt andra hållet. Från Hällberga – Skogstorp. Den långa backen efter Hållsta, ner i skarpa kurvan. Vinden som vi turades om att ta för varandra, glädjen att vara på rulle, i träning, på väg.
Hur härlig den känslan är, när vägen slingrar sig nästan in på gårdsplanen och hästar och kalvar tar glädjeskutt vid sidan. Nyklippt gräs och hö som torkar. På 90-vägen körde bilarna så fort att det riste i oss, vi sänkte farten här, höll oss noga vid sidan, ovan och lite obekväm känsla som försvann när vi svängde av bakvägen mot Ärla. Via kyrkan, in i samhället, förbi mellanstadieskolan som något år senare skulle komma att vandaliseras med efterföljande öppet hus. Förbi vårt grannsamhälle där det var pingstkyrkan, fotbollen eller orienteringen som gällde och där våra parallell eller klasskamrater bodde, nu, när det var högstadietid och vi slagits ihop.
Jag minns att vi log, hade roligt, men vet inte vad vi pratade om. Kanske bara cyklade vi, med driv och tramp och glädje och kanske utan vattenflaskor i ställ?
I lördags cyklade jag vår väg igen. Nu på landsvägscykel och med cykelskor och rastlösa ben. Utan smörblommor men med gult av maskrosor längs vägen. Jag passerade Skogstorp, vår högstadieskola och fortsatte ut mot Hållsta. Kom plötsligt på hur det var med klassindelningen, hur vi från Hällberga och Ärla slogs samman till klass B och C, men aldrig blandades med de andra. Hur kan det ha kommit sig och gör de fortfarande så?
Backen som jag mindes som så lång när jag memorerade vår rutt, så kort och platt den var. Kolfiberram och rundtramp gör sitt uppför men gör ingen skillnad på 90-väg. Fortfarande läskig. Via Ärla kyrka in i samhället. Husen våra klasskompisar bodde i. Vad hände med honom, med henne och orienterar alla fortfarande här fastän nästan ingen gör det hos oss, sex kilometer längre bort? När jag passerade avfartsvägen hemåt visade klockan fyra mil. En lång spontanrunda för rastlösa tonårssommarben med träningslust.
Jag log och vinkade ett hejdå till oss där. Två bästa vänner med en massa sommar kvar, och fortsatte med en utökad runda med dryga två mil till. 1996, eller om det var 1998 blev 2016. När jag bromsade in på uppfarten var din pappa ute. Vi konstaterade fin runda, fint försommarväder och jag instagrammade den bild som du likeade någon minut därpå.