För någon vecka sedan Periscopade jag en kort snutt på temat ”gör det bara”*. Att träna och att vara tränande är inte alltid heliumballonger, endorfinkalas och konfetti. Oftast, inte alltid. Ibland känns inte motivationen helt helrätt och då är gör det bara den bästa resursen. Jaha jag har lite skavsår – gör det bara!. Jaha jag är stressad över nästa veckas möten – gör det bara!. Jaha jag har lite träningsvärk – gör det bara! Jag springer inte så fort nu som jag kunde förut – jaha, men gör det bara!
Igår kväll gör-jag-det-bara-de jag i 34 minuter. Jag gav till och med mig själv möjligheten att varva promenad och löpning när jag klev utanför dörren. Målet: att ta mig ut och göra.
Vet ni, jag sprang hela vägen.
Jag sprang och kände efter hur kroppen pratade med mig. Jag sprang och var tacksam över fotens känsla mot gruset, efter att i början på veckan hört Värvet-intervjun med DJ Sleepy som tappat känseln i stora delar av kroppen. Läskigt. Jag sprang och lyssnade på fåglarnas korta flyttar mellan grenar, den tunnaste vindjackans prassel, skogens tystnad. Jag kände ljumma kvällens smekningar mot kinden och doften av mossa, närvaron av rådjuret med sitt kid.
Jag sprang hela vägen. Du kan du med, även om det tar emot eller du känner dig fel just idag. Gör det bara!