I intervallernas jobbigaste. När benen vill ge vika. När lungorna skriker. När det dunkar i huvudet och kliar av mjölksyra i kroppen. Då är det dags att ta till huvudet och vara smart.
Jag cyklade fem långa backintervaller igår. Fem var det sagt, och fem blev det. Men efter den fjärde. När jag befann mig i stadiet ovan, då var jag en hundradel från att rulla backen ner och inte vända upp en sista gång. För att jag faktiskt var svintrött. För att tiderna jag gjorde var ungefär femton-tjugo sekunder sämre än tidigare denna säsong. Och för att jag tyckte lite synd om mig som varit förkyld. Medan jag stod en bit efter krönet och pustade såg jag en annan cyklist komma från andra hållet. Jag vände, rullade sakta ner och väntade på att han skulle rulla ikapp. Sen hejade vi, och jag sa att han borde testa backen åt andra hållet. Att det var min bästa och jobbigaste intervallbacke. Han svarade att han förstod det och att han aldrig testat. Vi skrattade, han rullade vidare. Och jag hade förflyttat tanken från mjölksyrekli till intervallycka. Bara sådär. Jag hade glädje och en bästa intervallbacke. Möjligheter att bli lite bättre. Lite starkare. Nå längre än om intervall nummer fem inte blev av. Så den blev av.
När det är som jobbigast behöver vi förflytta tanken. Ta oss från smärtan (som ska vara där) och fästa sinnet på positiva saker. En konversation med en medtränande. Några glada guldmedaljörer. Andra som kan och som kämpat. Vad du än gör. Ge inte upp. I intervallens jobbigaste finns vändningen bara en hundradel bort och din seger exakt så nära.