Du som följer mig på instagram (och särskilt i stories) har sett hur vi välkomnat jaktlabradoren Spike till familjen. Äntligen har vi hund igen! Här kommer inlägget om hur vi tänkte, vad vi gjorde och vem han är, vår nya familjemedlem!
Äntligen jaktlabrador i familjen igen – hur tänkte vi kring att köpa hund?
För att jag inte kunde väntal längre, är det korta svaret! Men också för att:
- Vi vill att barnen ska växa upp med att ha ett djur i familjen, med allt vad det innebär av att ta ansvar och ta hand om en till individ
- Berika livet med både rutiner av rörelse och en ny fantastisk kompis
- Fjälljakt!
Jag har längtat och längtat och väntat och väntat. När vi flyttade till Åre (juni 2018) var det bestämt att när vi bor bra och större (i hus, inte i vår fjällägenhet) skaffar vi också nästa hund. Klubbat och klart. Sedan gick ju tiden som bekant och nu skriver vi snart juni i kalender tre år senare. Vi bor fortfarande i vår fjällägenhet men huset (med stort h) börjar snart byggas på vår tomt som vi köpte för två år sedan. Bygglovsbråk i två år är inget jag önskar någon, en otroligt tärande process. Eftersom vi var i stort behov av glada nyheter och mer positiv input mitt i slutet av den processen runt nyår 2020 så fattade jag bara beslutet. Vi skiter i att vi fortfarande bor lite trångt. Fördelarna vinner över nackdelarna och något riktigt härligt måste hända!
Varför jaktlabrador?
2004 köpte jag min första egna hund, den svarta jaktlabradoren Speja. Uppvuxen med tax (kommer strax) ville jag ha en hund som verkligen ville jobba tillsammans med mig, som jag kunde träna till att hänga med mig på olika roliga aktiviteter. En hund med mycket motor och driv, men utan massiv jaktlust och inte heller med betoning på att hänga på brukshundsklubb. Då föll valet på jaktlabradoren. Det finns ingen officiell ras, men en absolut uppdelning mellan vad som är en vanlig labrador och en jaktavlad labrador, där den senare är betydligt smäckrare och avlad på sina egenskaper att apportera, dvs hämta viltet (oftast fågel) efter skott och lämna till sin förare. Sedan Speja har jag älskat jaktlabradoren eftersom de har många fantastiska egenskaper och kvalitéer! Så som vi bor i Åre passar egenskaperna utmärkt, det är en tillräckligt stor ras för att orka länge på fjället, lätthanterlig (when uppfostrad och de får det de behöver i form av stimulans) av barn och ja, vi hade ingen anledning att välja om.
Searover light’s christmas Spike – så heter vår nya fjällhundskompis!
Jag började maila i november/december och nysta i lite gamla kontakter. Jag tränade och tävlade Speja upp till den högsta nivån av retrieverprov (där hundarnas förmågor och samarbete med föraren testas i en fingerad eller riktig jaktsituation) och att jag kunde berätta om det gjorde vår familj intressant att sälja hund till. Uppfödare har ju fri prövningsrätt, dvs, de säljer till den eller de som de känner passar bäst och det är helt klart att tidigare erfarenhet spelar stor roll. Det kan kännas tröstlöst som förstagångsägare, men kämpa på, läs på och visa intresse för din valda ras och börja ge dig in i den även utan hund är då mitt råd. Vi blev erbjuden en valp ur tre olika kullar inom ett kort tidspann och jag hoppade jämfota av glädje varje gång. Högst hoppade jag när kennel Searover ringde under nyårsveckan och erbjöd mig en hanvalp från en otroligt lovande kull! Searover är en otroligt välmeriterad kennel med fantastiskt renommé, det kändes smått overkligt att få äran och förtroendet att förvalta en hund från dem! Tack igen Lena! 26 december föddes valparna, leveransklara i slutet av mars – vi sa JA med versaler och började snacka namn!
- Bokstaven S ville jag skulle vara med – hundar lystrar bra till den tycker jag!
- Kort och rappt, men också kunnas sägas mjukt
Som en hyllning till Speja, men ändå med tydligt eget namn, testade jag olika varianter med Sp… och sedan landade vi ganska snabbt i Spike. Från att jag plötsligt sa det högt så kändes det rätt. Tilltalsnamnet finns faktiskt också i den officiella registreringen i stamtavlan. Först står kennelnamnet (Searover) sedan tikens namn (Light) sedan har alla valparna i kullen ordet christmas, givet att de föddes precis vid jul och så sist tilltalsnamnet!
Livet med hund – hur känns det nu någon månad in?
Korta svaret: Underbart!
Långa svaret är att det känns mäktigt, fantastiskt, inspirerande och såklart lite omständligt och det är lite pusslande. Så värt och så roligt! Vi har ägnat de första veckorna åt att lära känna varandra, belöna rikligt för beteenden vi gillar och visat tydligt vad som inte går hem hos oss tvåbentingar. Vi har fått en social, trivsam, uppmärksam och mysig labradorkille som är mån om att vara oss till lags och spontant söker vår upmärksamhet såväl ute som inne. Han kan gå i koppel finfint, sitta och ligga och jag har påbörjat apporteringsutbildningen under lekfulla former. Han älskar platsen i soffan uppe vid huvudet (ja, soffan är ok men sängen är nix!) och han är en himla myshund!
Vi tränar på att bli lämnad hemma kortare stunder och att när tänderna kliar gäller det att välja rätt grej att tugga på! Den här perioden är ljuvlig – han lär sig fort och tycker vi människor i hans flock är super. Snart kommer en period där han kommer tuffa på sig och ta mer egna initiativ, när grunderna testas och då det gäller att fortsätta att hålla i tesen att ”min människa är den roligaste i världen, bättre än allt annat!”.
Jag ser fram emot alla kommande dagar med längre och härligare turer ute. Nu MED fjällhund!
Over and out – en Spike vill gå ut!