Åh, när jag fick den här rubriken i mitt rubrikfrågeinlägg så log jag. Det finns så många roliga tävlingar jag fått vara med och kört och det är väldigt svårt att ranka dem mot varandra. Hur jämför man ett norskt juniormästerskap i super G mot ett Stockholm marathon? Hur ratear man en fotbollsvecka på Gothia cup mot ett deltagande i Åre Extreme challenge? Äsch – det är supermegasvårt. men vet ni, eftersom jag avskyr att folk rent generellt är så himla dåliga på att säga vad de tycker så ska jag ta ställning i detta svåra. Att ta ställning är något jag generellt vill slå ett slag för. Inte så att man alltid måste tycka en massa bara för sakens skull, men visst är det enormt tröttsamt att inte kunna få ett svar på en fråga som borde kunna besvaras? När det blir ”å ena sidan och å andra sidan” i evigheter kan jag bli tokig – särskilt när det är frågor som faktiskt går att besvara.
Sofy – enough with the rant – vilken är den roligaste tävlingen du varit med i?
Trumvirvel….
Jo, det är Discovery Aim Challenge, men jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket år, allt är en enda dimma där. Ska vi se om vi har lite bilder att hala fram från den enormt mysiga, roliga, härliga multisporttävlingen som mestadels utförs med mountainbike som redskap? (sorry för varierande bildstorlekar – och än värre så har jag egentligen typ 20 bilder till men som av någon konstig anledning inte längre finns/fungerar att få fram i mediabiblioteket. Merde!)
Så unga! Det här var vår första start av totalt tre, om jag minns rätt
Det är något med Kinderäggseffekten med Aim Challenge som gör att den vinner när jag blundar och tänker; vad var riktigt extra mest roligt där jag hade nummerlapp? Det ska sägas, jag är ju en sucker för att göra en bra prestation och på Aim Challenge har vi inte ens varit särskilt bra och det gör det hela på något sätt ännu häftigare. Att cykla Vätternrundan var enormt roligt, att spela Gothia cup var roligt, att ta juniorSM-lagguld i störtlopp och super-G var roligt det med. Jag tävlar i princip inte och tycker det är tråkigt. Åter till kinderäggseffekten, vad menar jag med det?
Jo: Discovery Aim Challenge är en tävling där du inte vet vad som kommer att hända. Du vet inte bansträckningen ( hey, ingen åker nog exakt samma väg) och du vet inte vilka moment du kommer att utföra när du står på startlinjen och längs tävlingens gång dyker hela tiden nya utmaningar upp. Så här går tävlingen till: 6 timmars tävlingstid. 60 kontroller utsatta på ett stort område ( vi snackar några mil åt vardera håll från starten). De 60 kontrollerna är värda olika poäng mellan 1-15, beroende på hur svåra de är att ta sig till och klara av. Du måste vara i mål på sex timmar, kommer du senare är du ute. De som deltar gör det alla i lag, antingen herr/herr eller dam/dam eller mixed och de kan vara supernybörjare eller VM-mästare i multisport. Det är spännande, någon att leka med och man kan ha choklad i ryggsäcken som energi.
För min del är det nog överraskningsmomentet som gör det. Att ta kartan, samla sig en stund och göra upp en strategi, som man sedan funderar på om man ska hålla eller planera om vartefter man har himla kul på cykel tillsammans med någon himla kul partner, i mitt fall min egen make.
Nu när jag tänker på det är det ju synd och skam att vi inte är anmälda i år, men vi får se, kanske gör vi en showup, eller kanske inte. Kanske gör vi comeback nästa år. En annan grej som talar för att det är en galet kul tillställning? Min mamma som varit med två år som barnvakt frågar varje år – med förväntan i rösten – om vi inte ska till Sälen och köra det dära AAJM!? Det är ju så roligt!