I sittliften på vägen upp. Vass kant som greppar resolut, pjäxkanten mot mitt skenben, vitt så långt jag ser. Fartvind mot kind och viktförändring över krönet. Att landa på skär, vinkeln i muskelminne. Snö. Puder. Skare. Manchester. Socker. Mjuka svängar och hård blåst. Fjället,berget, toppen.
Där mörkgrön mossa växer tät och foten sjunker mjukare än mjukt. Där stegen är vana och allt som hörs är tystnad. Barr eller lövprassel, rot och sten. Kreativitet som blomstrar i klorofyllchock, smultron bland daggvått gräs i dikeskant. Att pressa pulsen i backintervall.
Tusen toner av grått, sten, granit och morän. Stålblå horisont. Vinden alltid mer blåst än bris. Där vandringen slutar i lekfulla klipphopp, på gränsen, vid kanten, en plats att andas in och andas ut. När jag vill byta perspektiv, tanka energi och släppa taget om gammalt, släppa in nytt. 