Sedan 2001 har jag haft ett slags trauma som jag burit i min kropp. Om du läst uppochhoppa länge vet du att jag gjorde en crasch på norska juniormästerskapen i störtlopp (som också var en öppen tävling) då jag for rätt in i skogen och in i en gran med ryggen före. Om inte så vet du nu.
Jag skadades egentligen inte särskilt mycket, mer som en lårkaka fast i ryggen med stelhet några veckor, men själsligt blev det värre. Olyckan som knappt var en olycka eftersom allt gick ju bra! satte sig fysiskt som det som den hade kunnat bli. Thomas Fogdös olycka satt på hjärnhinnan och jag fastnade i en skräck att min rygg kunnat gå av där på jnm i Trysil. Istället för att känna tacksamhet att allt gick bra och jag har mina ben fastnade jag i enbart rädsla, i skräck som satt fast djupt inne i bröstryggen. Min kropp grät rent fysiskt i två dygn, medan jag försökte leva på som vanligt och alla som var där och sett kom fram till mig. ”Ja, otäck crash men det gick ju bra – pek på benen som jag stod på”
Allt det här förstår och förstod jag i min logiska del. Livet gick vidare. Några år senare blev min bil påkörd bakifrån och det var som att något hoppade till i ryggen. Jag fick ont och började söka hjälp. Knäckte hos naprapat och akupunktur. Gav upp. Tog sedan tag igen några år senare och bemöttes med mjuka ord om fysiskt trauma i ryggen av en sjukgymnast. De där chocktårarna rann igen, bara av några sjukgymnastikövningar. I floder! Fick kopplingen mellan skidolyckan och ryggsmärtan bekräftat. Hon gav mig förklaringen, att småmusklerna lagt av där mellan två kotor i bröstryggen. ”Att vara aktiv verkar farligt, vi drar”. Ett närliggande obearbetat ryggtrauma har gjort att jag alltid haft det tufft med bakåtböjningar och twistar i yoga. Att jag i rörelse i området blir gråtig och påverkad.
Idag har jag bytt ut känslan av skräck mot tacksamhet. Jag har gjort det i en zonterapisession som jag köpte av min kollega Jessie och det känns fantastiskt. Det går inte riktigt att beskriva men hon hittade traumat. Det gick till ungefär så att hon tryckte på en punkt och när jag reagerade mumlade hon bröstrygg. Sedan ledde punkt efter punkt tillbaka och till slut frågade hon om den där bröstryggen och varför det rann tårar. Och så jobbade vi med att byta ut känslan av skräck till ett val av tacksamhet. Detta helt utan att röra ryggen.
Mina ben fungerar, så fantastiskt! Vi jobbade med tappning (en slags omprogramering) och tryck på zonterapipunkter samtidigt och det är svårt att förklara. Men fantastiskt. I slutet av sessionen kände jag mig helt ny i samtal om ryggen.
Kroppen är häftig. Vi sparar känslor och upplevelser rent fysiskt. Idag har jag släppt taget om ett gammalt trauma med hjälp av zonterapi. Det känns bra och lätt och fint att ett utrymme i bröstryggen nu är frilagt för nya erfarenheter.
