Copperhill 7 k, så heter fjällmarathonveckans nyaste lopp. Det hade premiär nu sommaren 2017 och jag var med minsann! Uppför och nerför och en utsikt jag behövde påminna mig själv att titta upp och se när jag försökte ta mig framåt i snabbast pulsmaxiga takt.
En massa lopp under fjälmaraveckan – Copperhill 7 k är ett nytt inslag
Under fjällmarathonveckan i Åre/Vemdalen finns en stor variation av möjliga lopp att springa, allt från korta sprinten i uppförsbacke: Inov8-sprinten till självaste fjällmaran. Ja, faktiskt ett lopp om dagen, om jag inte minns fel. Copperhill 7 k marknadsförs som ett lopp de flesta klarar och en introduktion till traillöpning. Jag deltog för att:
- Roligt att springa lopp.
- Man kunde vinna en Kia bil.
- Fin bansträcka runt Totthummeln.
- Lagom utmaning en onsdagkväll på semestern.
Jag tyckte det var roligt, riktigt himla skitkul faktiskt, även om jag inte vann någon bil på utlottning och tyckte banan var i jobbigaste laget när jag höll på.
Starten genomfördes i två omgångar för de över 430 deltagarna som slutit upp. Jag stod längst bak av de 250 som släpptes iväg. Jag skulle ju bara springa på kul! Tydligen känner jag inte mig själv för så snart vi kommit iväg började jag springa (läs snabbgå) strategiskt. Med brant uppförsstart var hastigheten i gång och löpning densamma, men mer vilsamt för systemet att gå. Efter vi tagit oss upp i VM6:an upp till Fjällgårdenplatån blev det lättare att springa på. Sedan; brant klättring på lerig Stig upp runt Totthummeln. Gå-springa-gå. Där det var möjligt tog jag mig förbi och försökte behålla joggtempo på de flackare partierna men jösses vad stigningen kändes lång.
Uppför och mer uppför över stig och spång
Det blev en hel del promenad, som för de allra flesta och någonstans när huvudet kändes som att det kokade och maxpulsen var nära påminde jag mig om att jag faktiskt inte behövde pressa som om det vore tävling även om det var ett lopp. Mitt trötta jag gav mig rätt, jag höjde blicken och njöt av synen av Björnen och ”mitt” Sadeln nedanför. Smal teknisk stig nedåt och på skrå. Tempot skruvades upp och regnet öste nu, det var lerigt och slipprigt. Jag sprang med bra fäste i Viking Apex II som är en lätt och neutral sko för löpning eller vandring i terräng, även om den inte har särskilt grova sulor. Jag var lite rädd innan att mönsterdjupet inte skulle vara tillräckligt, men det fungerade kanon!
Nerför på stig och på smal serpentingrusväg
Det var bitvis trångt nerför, de som inte hade farten stoppade upp. Jag är inte extrembra nerför på teknisk stig men helt okej. Sprang om ett gäng och förfärades/förtjustes av täten av den grupp som startat 10 minuter senare än oss framför som kom flygande som demoner. Nedanför Nalleklippan och ute på grus nedför sprang jag på rejält och plockade många placeringar av de som varit starkare uppför men som nu inte hade rull på sin utförslöpning.
Tips till dig som känner igen dig och blir omsprungen; boka en eller några tillfällen hos en löpcoach för att hitta steget utför!
Här står jag på en topp på Lofoten, med samma skor som jag sprang i på Copperhill.
Bara nedför till mål, på serpentingrusväg, i rodelbana och på stig. Regnet öste och jag pressade på. Till slut kom äntligen torgets trappor och på speakerns uppmaning bromsade jag och tog det lugnt nedför dem och kunde le stort över mållinjen. Lisa mötte mig i ösregn och smällde av denna bild mitt i min eufori!
Så gick det för mig på copperhill 7 k 2017
400 höjdmeter på 7 km, ett superroligt lopp som jag sa till mig själv att det här, det gör jag om. Nu har jag en ”time to beat” och att kapa någon/några minuter är klart möjligt. Plats 40 av 186 damer i mål och en tid på 52.24. Vinnaren gick i mål på hög 36 (!) Förmodligen utan att gå halva sträckan och till nästa år hoppas jag skala av några minuter, kanske en måltid på 49?!
Hursomhelst ett riktigt roligt lopp som blev en ansträngning och en fest i ett och som jag springer nästa år också. Pizza från Werséns smakade förresten toppen efter målgång!