Jag går i skogen, drar in doften av vår. Mina fötter kan de här stigarna utan och innan. Vet varje krön, stubbe och sten. Lungor och hjärta längtar löpning och jag tänker kanske, kanske ska jag testa?
Tre kilometer senare är jag hemma. Har promenerat raskt på barrtungt underlag och skjutit (den tunga) vagnen framför mig i backarna. Det är alldeles tillräckligt säger kroppen och jag kapitulerar. Igen. Är klok och väljer bort min längtan. Igen.
Tänker att vara skadad och ha ont är värre än att vara skadad och på läkning med träningsbegränsning. Att kryckor och rullstolar är värre för löparlängtan än njutningsfulla skogspromenader. Att mountainbiken finns hemma och kan hjälpa mig ut i skogen och att det med säkerhet (jo, ja, visst!) kommer en ny vår ett annat år då mina löparlängtande fötter kan hoppa stock och sten och trippa bland vitsippor.
