I morgon är det springfest på Gärdet och Djurgården igen och jag vill passa på att rikta pepp och hejarrop till alla tjejer, töser, damer, kvinnor, flickor, gummor som ska springa. Jag tänkte särskilt att vi skulle prata om den sjunde svåra kilometern.
Ett millopp på maximala gränsen av ens förmåga är förbaskat tufft. Ett millopp är oavsett fart och vana ett lopp som går upp och som går ner när det kommer både till banprofil och känsla i kroppen. De första kilometrarna rullar det på lätt, runt kilometer fyra och fem har en hittat in i andra andningen och är inne i loppet. Runt kilometer sex brukar det börja ta emot och på kilometer sju kommer svackan.
Det är jobbigt, tufft och en har lust att vara klar och dricka något svalkande. Kilometer sju mina vänner, det är då och där det händer. Det är på kilometer sju som ni ska samla all er springglädje, all er pepp, alla smarta anledningar till att fortsätta springa och det är där ni börjar rabbla ert mantra. Ett mantra är en kort ordsekvens som passar in i dina löpsteg, exempelvis ”lätt och stark, lätt och stark” eller ”löpning är mitt bästa”. Det är här ni vänligen men bestämt säger åt den röst som ekar i ert huvud att ni är törstiga och trötta och borde gå i backen att lägga ner och försvinna. Det är här ni lyfter blicken, andas djupare och tar fram en stolt hållning. Det är på sjunde kilometern som ni rustar er för att springa stolta, leende och glada i mål. Det är på kilometer sju som ni får nytta av de intervallpass och backpass och sprintar efter bussar ni gjort. Det är på kilometer sju som ni blir vinnare.
Lycka till du tjejmilenspringare. Spring för dig och spring för alla de som inte kan eller får. Jag är med dig med en hand i ryggen och ett nu jäklar i andetaget. Jag tror på dig!
Ps. På kilometer nio är det en seg uppförsbacke. Ta med er kraften in i den. Den kommer dyka upp fortare än ni anat efter kilometer sju och allt är er förtjänst. Efter backen ser ni målområdet och ni kan sträcka ut. Upploppet är långt. Jag vet att ni är starka.