Alltså jag vet inte. Den här lunchträningen jag just nu ägnar mig åt är allt annat än strukturerad. Jag är lite som en kalv på grönbete med min löpning. Det är knappt att jag har förstått att jag faktiskt kan springa igen så jag tar varje chans att ”bara springa lite”. Själva konditionen fixar cykellopp men att jag inte tvärdog av torsdagens Hammarbyback-intervaller är en gåta. Att springa på plan mark är jobbigt! Det är ju för tusan en helt annan slags kondition som jag med all önskvärd tydlighet märker att det var ett och ett halvt år sedan jag ägnade mig åt. 
Igår gav jag mig ut i höstrusket på lunchen och sprang något som kan kallas för en hektisk fartlek. Från uppjogg till full speed, till mellanjogg till backsprint, runt och runt i den gröna parken strax söder om Zinkensdamm. Egentligen inte stressad for jag runt i en fart för hög för konditionen, varpå orken tog slut fort. Skuttade in på jobbet igen, gjorde två plankor och var färdig med lunchpass och dusch med hela tjugo minuter för lunchlåda. Rekord!
Lunchsprint – lättillgänligt, kul och så jobbigt man vill att det ska vara! TESTA du också!