Vad bättre finns att göra en lördagkväll klockan sju än att sticka ut på progressiv löptur? Sju kilometer med stadigt ökande takt om cirka tre kilometer fram/upp till mjölksyratröskel och sedan tre kilometer med envishet i pannben och svag syraskuld i benen när jag pressade tempot ytterligare 5-10 sekunder snabbare per kilometer. En lugnare långsam nerjoggningskilometer då fågelkvitter och vårklar luft omger friskt gladröda kinder.
Nej, just det, det finns inget bättre. Och jag konstaterade, som så många gånger förr när jag kom hem att en nästan aldrig ser så frisk, glad, levande och snygg ut som efter ett löppass med rejäl pulsstegring.