När jag gick på lågstadiet hade vi skrivuppgiftsböcker (tror jag det var) som hette Äppel, päppel, piron, paron, kråkan, satt i tallekvist. Eller om satt i, och tallekvist var två böcker. Hursomhelst. De var roliga, och blev svårare och klurigare längs ramsans gång. Kråkan var dovt mörkblå. Någon av dem var rödrosa i en svår nyans. Minns ni dem?
De var roliga de där böckerna, och en del i att jag började ägna mer och mer tid åt att skriva berättelser, utforska språket och fördjupa mig i pennglöderi. Varje gång jag äter äpplen kommer den där ramsan till mitt huvud. Om äpplen och päron och tallekvist. Även när jag i helgen ordnade äppelsnacks som var fotogenique deluxe.
Äppelpäppelpironparon, – här kommer facit. Jag var ju tvungen att kolla om min 23åriga minnesbild kring skrivböcker stämde.