Att bo i skärgården är en fantastisk lyx och jag kan njuta av den nästan fullt ut, även om vi inte har någon båt. Igår strålade solen, det var minus tre och naturen fullkomligen gallskrek på mig att det var dags att vara ute igen. En hel helg med mycket utomhus i form av längdåkningsläger, en kontorsdag och så var det dags. Jag packade ryggsäcken, drog på vintertights och värmeshorts, tog fram dunjackan och en yogamatta och åkte längre ut till Ingarös udde, Björkvik. Strax innan vägen tar slut vid färjelägret svänger jag vänster, mot Björnö naturreservat, parkerar och går sedan ner mot stora sand.
Det var folktomt sånär som på ett äldre par med en 12-veckors valp och jag fick lite valpgos innan de fortsatte sin promenad bortåt stranden. Jag satte mig i bortre hörnet av stranden, i klippformationen som är som en soffa och avnjöt dagens lunch. Solen strålade, havet glittrade, vinden var aningen yster och leendet satt på plats.
Efter lunch följde jag stigen uppåt klippan och hamnade på bergets högre platå. Där rullade jag ut mattan och körde en serie mobilitetsövningar för bröstrygg och höft, tog in lugnet, vinden, solen, havet och bara kände att jag levde.
Mer ute. Mest ute. Det är orden för 2017.