Förra helgen gjorde jag mitt första besök i Storulvån och det var kärlek vid första ögonkastet. Tänk att jag inte tagit mig dit förrän nu? Jag har bara precis fått en föraning av allt vad Storulvån kan erbjuda så jag är så taggad på fler besök och mer både hängtid, skidtid och tid i stigande puls här.
Storulvån – the basics
Vid vägs ände, 17 km från E14 och ca en timmes bilfärd från Åre ligger Storulvån. Storulvån är en av STFs större fjällstationer med över 150 bäddar. Vill man springa, gå eller skida Jämtlandstriangeln (har den kvar på min bucketlist!) utgår man ofta från Storulvån. Getryggen, precis intill stationen är en känd topptur!
Storulvån, slumpmässig succé
Förrförra helgen bjöd Åre på strålande sol efter någon vecka med kallt väder och snö. Skutan var täckt i vitaste vitt och byn liksom kokade av förväntan att komma upp och ut. Jag och S hade barnjouren medans männen/papporna/killarna cyklade sista cykelpasset innan Åre bike park stängde för säsongen. Vi hade bestämt att åka upp på toppen men tji fick vi, när vi skulle upp var kabinbanan stängd på grund av avisning (story of Åre).
Där stod vi, vid kabinbanans parkering med barn i full vinterutstyrsel och sug att bygga snögubbe. Då kläcktes idén om Storulvån och efter lite ytterligare proviantering och nedhasning av vinteroverall satte vi av. 
E14 är i sig en ganska trevlig väg, men efter Enafors (skyltat mot Storulvån) blir vägen bara vackrare och vackrare. Sista 8 km går längs kalfjällets kant och i bilen satt jag med rysningar och tappad haka över storslagen vy in över Jämtlandsfjällen. Bara att åka vägen upp till Storulvån i pangväder var värt resan!
Solgrop, som maj i oktober
Vi tog barnen, ryggsäckarna och sittunderlaget och vandrade en kort bit upp på Getryggen längs upptrampad stig, satte oss ned på ett ställe med mycket snö och lekte loss. Här hade vi sedan ljuvliga dryga två timmar med varm choklad, mandariner, kalla köttbullar direkt från förpackningen och kexchoklad på det.
Då och då kom de gåendes eller glidandes, lyckliga skidåkare som alla strålade som solen och bekräftade att JA, det var ”helt sjukt fin åkning faktiskt – det är 7 oktober, jag kan inte greppa hur sjukt härligt det är” och jag och S tittade uppåt, suktade och gillade läget. Att sitta så med varm choklad i koppen och sol på näsan, omgiven av fyra överlyckliga barn som alla hängde och klängde som chimpanser i knotiga fjällbjörkar, det är inte en plats man klagar på.
Storulvån alltså. Hit vill jag återvända igen och igen! Tänk att jag bor här nu, med åtkomst till allt det här vackra vilda. Det är en ynnest och en glädje så stark att det bubblar i mig!