Pirrande, stickande, kolsyrakänsla. Plötsligt är huden så tunn? Det kliar i knäveck och på fingertoppar, en ganska mysig känsla av att vara vid liv och att veta om det. Fortsätt öka och din puls kommer börja dundra, gå från lågmält medveten till högt bultande. Andhämtningen grundare och mer häftig.
Syrebrist gör att pirret som nyss kände lite trevligt, som en bra förfestfredag med perfekt playlist blir till trång garderob efter stängning, för att fortsätta partyreferensen. Mjölksyra. Eller om man ska vara korrekt, laktat. Du har passerat gränsen och stannat där. Benen stumnar, blicken smalnar till tunnelseende, fingrarna pulsar.
Att vara där är att vara i smärta. Att stanna där väcker frågetecken över iq och nödvändighet. Att vara där kräver pannben och taggtrådstugg. I mjölksyrans land blir du introvert, arg, kanske gråtmild? Förbannar varande och önskar dig därifrån.
Efteråt, när du stannat, vilat, pausat. Pulsen har gått ner och ögonen ser längre och bredare än smal korridor. När färgen i ansiktet är klädsamt rosig och inte längre högröd. När musklerna är tunga men inte onda och kroppen återhämtar för att bygga upp, hamna på en ny högre lägstanivå.
Då. Då är det lättare att sjunga ode to mjölksyra och tänka att det där, det gör jag snart om igen.