I förrgår sprang jag! Hela 2000 meter för att vara exakt, vilket får ses som en bedrift efter fyra veckors förkylning. Det var också den längsta/första löprundan sedan E kom till oss. Jag har ju tassat lite försiktigt här och där under promenader, men detta var ändå något av en premiär. Känslan: Obeskrivligt peppad av det!
Om fötterna var så himla snabba vet jag inte, men de kändes otroligt lätta, och livet snurrar ganska snabbt nu så jag hakar helt enkelt på. Kanske var det något med de fina höstlöven och orangea detaljer på löpartightsen som gjorde det? Oklart, men hursomhelst fantastiskt. Det är ganska häftigt ändå, att man kan glädjas och vara pepp över två kilometers löpning i oktober men ha sitt sikte inställt på maxprestation i juni. På cykel.