Den här soliga och lediga dagen som var sjätte juni och Sveriges nationaldag lider mot sitt slut. Jag ligger i sängen i vårt jättevarma sovrum med en kroppstemperatur angränsande till feber. 120 kilometer på cykeln idag håller jag som anledning.
Med träningsvärk i vaderna så massiv att jag haltat runt i två dagar startade dagens pass som blev en salig röra av tempoväxlingar. På Sports club education har vi torsdag-söndag fokuserat på sprint – spänst – uthållighet med många timmars träning. Jag var inte helt fräsch i musklerna in till idag således, men mår och har mått prima.
Jag hängde på Fredrikshofs Nacka/Värmdögrupp på nationaldagscykling där vi hann med det mesta. Lagtempo, tempo, spurter, klungkörning i par och belgisk kedja! En hel del minuter i tröskelpuls vilket kommer ge bra effekt och också någon stadig mil i klunga i Vätterntempo. Vi avslutade som sig bör med fika och jag klämde en räksmörgås innan mitt träningspass fortsatte.
Med gruppen hade jag fått ihop 66 kilometer men jag behöver långpass och siktade på över tio mil idag. Det är skillnad på att cykla grupp och ensam och det är trist med motvind, men så fantastiskt vackert i naturen just nu att det väger upp allt, så kan jag väl sammanfatta det hela. Flera gånger sa jag faktiskt högt för mig själv ”men alltså hur fint kan det vara här!?”.
Väl hemma visade klockan 120,6 kilometer och jag klar för dagen. Ett rejält långpass som i mångt och mycket kördes i fel pulszon givet tempot inledningsvis men en väldigt fin genomkörare. Nu ska kroppen få vila och återhämtning. Under tuff träningsbelastning (som mina senaste dagar varit) ökar infektionsrisken, kroppen är känsligare och mer utsatt.
Det mina vänner var den långcyklade nationaldagen.
I andra änden av övervåningen hostar stora E i sömnen, med febernedsättande i kroppen sedan igår. Det är två veckor kvar till Vätternrundan och jag har några kvalitetspass kvar att cykla. Nu coldzyme och sömn!