I fyra träningstävlingar på vardagskvällar avgörs Ingarötempot,som en liten cup som utmanar och skapar fina träningstillfällen att trycka på det där lilla extra och bli riktigt trött. Tempotävling är alltså cykel, så snabbt du kan utan att köra klunga och ha draghjälp av någon annan. På Ingarötempot startar man med ca 30 sekunders mellanrum och sedan körs en bana till en vändpunkt och åter, snabbast tid på egen klocka vinner den deltävlingen i de olika klasserna (dam, herr, junior). När hela cupen är avslutad koras en totalsegrare!
Jag fick syn på Ingarötempot på facebook, att särskilt vi tjejer uppmanades att komma och testa och jag hakade på efter att ha försäkrat mig om att nybörjare var välkomna. Så kom det sig att jag igår fick mig en sväng med adrenalin, runt 35 minuter på mjölksyratröskel och körde tempo för första gången. Starten gick i en liten uppförsbacke och sedan ringlade banan sig fram uppför, nerför och platt. Jag trampade och trampade och aktade mig för att vägga, lite för mycket visade det sig eftersom det gick hela två minuter snabbare på vägen tillbaka efter vändning och flera hävdade att det var mer uppför på tillbakavägen.
I min Vätternrundancykling tillämpar jag de tips jag fått av Crescents proffsteam, att cykla med så hög kadens och så låg växel som möjligt utan att det blir studsigt på sadeln, givet att jag kan följa med gruppens tempo då. Detta för att spara på musklerna så mycket som möjligt och inte göra av med mer kraft än nödvändigt. Det tog kanske två tredjedelar in i Ingarötempot innan jag insåg vad det var för skillnad med de som kom susande om mig, förutom det uppenbara att de hade mycket mer fart – de trampade med superlåg kadens men på tung växel.
Efter strategibyte kring kadens gick det både tyngre och fortare och jag kom i mål med brännande lår och glada ögon. Tempo på cykel, himla rolig grej. Nu har jag en egen tid att slå när jag gör om det hela nästa torsdagkväll.
