Mitt vätternrundanprojekt har varit ett samarbete med Stadium och med Crescent. Jag är så tacksam och glad att få ha gjort detta med starka partners vars produkter jag verkligen rekommenderar och vars mål och visioner jag verkligen står bakom och stolt delar.
Så var det avklarat och avslutat, Vätternrundanprojektet 2016. I alla fall nästan. Här sitter jag på kontoret, återhämtad och bara lite ömhet i knäna. Medaljen hänger bland de andra loppmedaljerna, loppkläderna har redan snurrat i tvättmaskinen och kroppen är pigg. Men låt oss ta oss igenom en racereport om hur det var, det där långa cykelloppet om 300 kilometer runt Vättern. Det blev en himla härlig runda och ett skönt race, trots ett enormt regnväder, lite nedkylningsdipp och geltapp. Häng med!
Prolog:
Jag lastade bilen och rullade ner mot Motala på fredag förmiddag och kom fram i god tid. Tog ett varv i Crescents tält (där specialdesign av en cykel som auktionerades till förmån för cancer tog form) och sedan in i nummerlappshämtningen och den stora Stadiumbutiken. Fantastiskt fint arrangerat och så himla bra att fylla på allt som behövdes. Jag handlade ett par windsfree, som ett slags öronmuffar som filtrerar bort vindbrus, två gels med colasmak och kramade vänner från Craft. Jag tror det såldes ett gäng med regnjackor…. I parken tjoade plötsligt Lina och det blev kramkalas och snack.
I lägenheten som jag skulle dela med andra från She Rides packade jag upp, pumpade däck, placerade Enervitpaketet för Vätternrundan i cykelväskor och fickor. Sedan rullade vi ner till kvällsmöte. Middag och kvällsmål och energiladd till max. Nervositet hos vissa, andra lugna. Jag kände mig pepp och glad, det här skulle bli kul! Här kan du läsa mer om She rides!
Raceday:
Klockan ringer 04.30 för att få i gröt med jordnötssmör och banan, preloadsnack från Enervit i magen och raceoutfit på kroppen. Jag valde korta cykelbyxor, kortärmad tröja, armvärmare från Everest, långa handskar och skoöverdrag. Regnjacka och korta handskar i ryggficka och massa energi i väskorna och fickorna!
Såhär såg planen för oss i sub 11 ut:
Motala start: 6:02
Ödeshög: Passeras utan stopp
Ölmstad 83 km: 5 minuter
Jönköping: Passeras utan stopp
Fagerhult 133 km: 10 minuter
Hjo: Passeras utan stopp
Karlsborg: Passeras utan stopp
Boviken 225 km: 5 minuter
Hammarsundet: Passeras utan stopp
Medevi: Passeras utan stopp
Motala 300 km målgång: 17:02
Rullsnitt, 29 km/h
Lite frusen innan start, men perfekt klädd största delen av loppet!
Det pirrade rejält i magen när vi rullade iväg, 6.02, jag tror vi var fem eller sex lag som tog oss ut ur Motala samtidigt, häftig feeling som alltid och Susanne Ljungskog på samma starttid med team Sky blue. Glädjerus i magen över att äntligen få vara igång!
Kroppen kändes pigg och fräsch, vi rullade starkt med sidvind men aldrig motvind ner till Ölmstad, första stopp. Åtta mil kändes som en liten bit kaka och jag var jättenöjd med hur lågt pulsen låg och hur vi cyklade ihop. Stoppade i mig energi varje halvtimme/ 45 minut och drack med tätare mellanrum. I depån slet jag upp mina snickers som jag hade kämpat en stund med i sadeln och inte fått upp under färden – lärdom jag tog, att i depåstoppen öppna och förbereda allt jag skulle äta framåt. Fyllde på med saltgurka som är mitt bästa loppsnacks!
I Jönköping kom regnet som vi väntat. Först lite lätt duggande i någon minut och sedan störtskur. Så. Mycket. Vatten! Vi blev så blöta direkt att det inte var någon idé att stanna för regnkläder, sikten blev begränsad och vi tvingades sänka tempot rejält. I långa nedförsbackar efter Jönköping rullade vi ner medan regnet piskade glasögon, kropp och vägbana och jag var livrädd för vattenplaning, men alla klarade sig. Störtskuren var över på en halvtimme, men kylan stannade längre och trots att jag åt blev jag lite låg på energi. Svaret i benen fanns inte riktigt som jag ville, men pulsen var lugn.
Efter vårt första depåstopp var vi runt åtta som snurrade fram och drog av oss 15 i klungan, ganska många hade inte sin starkaste dag. Mellan mil 10-14 stod jag över några varv från att gå upp och dra, jag frös så jag skakade och hade tappat trycket i benen. För en kort tid kände jag men attan, ska det vara såhär nu?
Depåstopp i Fagerhult vid 133 km. Här blev det kisspaus och energipåfyllning. Jag fyllde på med saltgurka, banan, en slät bulle, åt en snickers i depån och hällde i mig en alldeles lagom varm blåbärssoppemugg. Alltså, ÅH – det här var SÅ GOTT och tusen tack sa jag till gfunktionären som log tillbaka.
När vi åter satt på cyklarna var jag pigg igen och kände att min energi kom åter allt mer när värmen kom tillbaka. Snart kunde jag vara med och bidra till gruppens fart igen och kände mig åter stark.
Kroppen kändes pigg, benen kändes pigga och till nästa depå gick det lätt och smidigt. Vi som drog rullade på, vissa drog länge andra lite kortare och vi blev mer och mer samspelta och hade en härlig tur. Gänget i svansen hängde på och vi försökte kontrollera farten uppför för att trycka på nedför som bestämt. jag funderade mycket över hur oförskämt pigg jag kände mig och att det nästan var som doping det här med att cykla långt i klunga, det var ju så lite jobb för förhållandevis hög fart! (jag har ju cyklat klunga i vår, men inte 18 mil i sträck så jag hade inte riktigt koll på om det skulle kännas jobbigt eller inte…)
Sista stopp Boviken, fem minuter. Värmen var tillbaka med besked, jag rullade av mina armvärmare och lade i ryggfickan, tog fram liquid gel (gel med lösare konsistens, enklare att dricka) och klämde en och annan saltgurkebit. Ljuvligt! Här blev vi kvar lite för länge då en kedja trilskades för en teammate och det uppstod lite oro i lägret. Hade vi gott om tid eller inte? Många i svansen var trötta, vi där framme fulla av energi. Matten räknades och vi konstaterade att allt borde vara lugnt och ju närmre mållinjen vi kom och sega backar avverkades desto gladare blev stämningen. Sista tre milen på otroligt vacker landsväg passerades i ett enda glädjerus. Jag kände av knäna de sista fem milen, lite skav och ömhet, men inget farligt och var fortsatt pigg.
In i och genom Motala och ända in i mål fick jag och min ständiga parhäst under loppet, Maria med pangpangbenen, äran att leda klungan. Vi styrde snyggt, stabilt och säkert och gick i mål på vårt rullsnitt som blev exakt 29 km/h. Tiden blev 10.38 och vi hade gemensamt klarat allas vårat mål om sub 11 med god marginal!
Vilken grej! Jag fick lite tårar i ögonen av allas gemensamma glädje och kände ett wow – nu är det klart! En härlig känsla att ta med och ett minne att bevara att gå över mållinjen helt superpigg och fräsch med 300 km i benen.
Epilog:
Jag är så stolt och glad över hur både jag och gruppen presterade. Säker och smart cykling utan incidenter och vi hade roligt hela vägen. Jag hade kunnat cykla en bra bit till utan att bli trött energimässigt och konditionsmässigt pressade jag inte kroppen särskilt hårt. Det var faktiskt lite förvånande hur pigg jag kände mig hela vägen, bortsett från den lilla dippen när jag var kall. Att stå i mål och känna ”jaha, var det bara det här!” är ett bra kvitto på min träning under våren!
Muskulärt tyckte muskelfästena vid knäna att det räckte med 30 mil där och då, men redan såhär två dagar efter loppet är jag riktigt fräsch i benen. Att jag råkade tappa några gels i regnvädret och blötan, det behöver jag inte deppa över då inte alla behövdes!
Att cykla i grupp och göra dragjobbet gemensamt är ett himla härligt sätt att ta sig runt Vätternrundan. Energieffektivt och roligt, två flugor i en smäll och en massa pepp och glädje längs vägen. Om du är sugen på Vätternrundan och gillar cykling kan jag verkligen rekommendera dig att köra! Gå med i en cykelgrupp, sätt ett mål, börja rulla ihop och känn hur du utvecklas för varje gemensam träning! Det här är verkligen något som alla kan göra!
Ett stort tack till STADIUM, huvudpartner till Vätternrundan , och till CRESCENT som också är partner till vätternrundan, för ett roligt och fint samarbete under våren.
Sub 11 höll sig fint och med god marginal!
Vad 17 ska jag hitta på nu?