Senast jag sprang ett millopp på tävling var 2008. Herregud, vad länge sedan! Det här är något jag tar tag i nu, och har därmed anmält mig till både tjejmilen och Lidingö 10 km. Varför inte springa längre? Därför att jag inte vill helt enkelt. Hepp!
Målet är att springa en snabb mil på båda ställena. Just nu är det lite oklart vad ”en snabb mil” är för något, men det står tusingar på träningsschemat framåt. Backintervaller och mountainbike likaså. Jag går omkring med en väldig lust att springa fort igen. Och fort känns på något sätt mycket mindre pressande än förut. Kanske för att jag har en annan distans till min träning nu. Jag är liksom väldigt glad och tacksam över den, och att springa en snabb mil vore mer väldigt ROLIGT, än att jag behöver springa en snabb mil för att ha presterat en bra tid. Hänger ni med på hur jag menar?
Snabb löpning inspirerar mig!