Alla som känner mig väl vet att 1) jag tappar ganska ofta bort privata tillhörigheter (typ nycklar, plånbok, mobil, klockor etc) och 2) jag är värdelös på att leta eftersom jag inte har något tålamod. De här två sakerna i kombination är ju ingen höjdare. Nycklar har jag lärt mig att alltid ha på samma ställe och tappar väldigt sällan nort numera, plånboken landar lite olika men försvinner sällan. Mobiler behöver jag hyfsat ofta kontrollringa till och klockor, ja, – den jag använder – min Garmin 910xt förvann i vintras. Då viste jag att jag hade den i min träningsväska, och vips var den borta. Jga har letat sporadiskt, men gett upp, eftersom jag haft en aning om att jag tappat den.
Idag hojtade jag till min träningslada granne, att han borde uppgradera sig till en 910 då han vankade av och an i väntan på satellitmottagning på sin Garmin av annan modell. Och plötsligt händer det. Grannen berättar att han har en hemma, som hans son hittat i snödriva i vintras, och att de sökt efter ägaren med lappar i närområdet. Efter snabb genomgång av tid och rum, samt titt i klockans historik (min cykelvasatid på 3:51, aimchallenge 6 h-passet, och längd, vikt och ålder) så kan jag jubla. Det är min Garmin de hittat inplogad i en driva – antagligen efter att den åkt ur träningsväskan vid busskuren. Lyckan i det!
Jag skyndade mig att dela ut en hittelön i form av annan träningsgadget, en vattenblåsa att ha i ryggsäcken för långpass från Osprey, oanvänd såklart, och nu laddar jag för tempopass i morgon bitti med klockan på armen. Hurra, hurra, hurra!
