Välkommen till din nya favoritblogg!

Race report Aim challenge 2013

Minns ni förra året? Då tyckte vi ”nästa år, då jäklar ska  i vara bra tränade – då ska vi satsa”. Årets varma (återkommer till det) upplaga av Aim har nu gått och vi sitter här, prinsen och jag, och kan inte riktigt förhålla oss till det hela. Vi satte en blygsam målsättning eftersom den där formtoppningen vi tänkt på för ett år sedan helt uteblivit. Jag hade cyklat ett (ETT!) pass, och prinsen två. Jag springer ju, och kör konditionsbaserad styrka, men min melodi har varit korta effektiva pass med intensitet mellan 15-45 minuter. Jag tränar – lever träning, knarkar träningsinspiration och delar med mig. Men faktum kvarstår, det har blivit noll och inga långpass. Prinsen har i princip knappt tränat alls. Hoppsan.

Sex timmars multisportutmaning senare blev vi 33:a av 84 lag i mixedklassen. Vi tog 15 poäng mer än vårt mål (poängmål satt med tanke på formen). Och ja, då borde vi ju vara nöjda. Ett annat mål var att ha kul. Och det var det igår. Men mest var det varmt. Och känslan är mest att jag är sådär lite lagom småsur och grinig på att jag i det närmsta gick in i väggen. Efter tre timmar, av en utmaning som pågår i sex timmar. Det vill säga, jag borde vara nöjd, men jag är smågrinig och irriterad. Och så har jag ont i halsen. Tävlingsmänniska much?

DSC02305

Racereport: Vi greppade en karta och tog det sedan väldigt lugnt. Fick en bra överblick över de 60 kontrollerna som är värda olika antal poäng man har sex timmar att ta vilka man vill av, konstaterade tidigt att fjällöpning skulle vi helt skippa, de stationerna var värda för lite poäng mot tänkt insats. Istället lade vi en rutt där vi började med två högpoängare med klätterinsatser, borta vid Högfjällshotellet. Cykel från Lindvallen till Högis är ett antal höjdmeter, segt uppför. Prinsen drog iväg och jag fick hojta ”inte så jävla fort!” – jag påminde honom en stund senare om att ha lättare växel och högre kadens för att undvika mjölksyra och han väste ”sluta tjata annars blir jag jävligt förbannad””men jag bara säger!”  sa jag, – ”sluta!” väste han med eftertryck. Ja, ungefär så, och sen hade vi båda fått ur oss den första kvartens adrenalin och var resten av färden peppiga. Det fungerar så, och det kan det få göra. Jag vet ju dessutom att jag har rätt.

DSC02146

Från botten av Högis till toppen av liften gick vi med cyklarna, eftersom det är roligt att cykla utför. Efter den kontrollen och lite tjo och tjim när jag nästan åkte över styret vid det brantaste och stenigaste partiet nerför och poängtagning på lite balansgång och klättring i ett rör under en väg (jag gjorde dessa äventyrsmoment, viktigt att dela!) satte vi av ner mot Sälen ”bakvägen” på de gamla grusvägarna.  Vände uppåt på skakig grusväg och cyklade alldeles för sakta. Tog poäng och rullade vidare nedåt. Jag hade noll och inget tryck i benen. Av tre orsaker. 1) För få cykelpass. 2) Förkylningen, och 3) Den förbannade värmen som bara steg.

För ja, jag har varit förkyld i veckan, hostig och snorig. Inte tränat. Hade inte ont i halsen eller feber på tävlingsdagen och då startar jag. Det är inte normalt för mig att det tar emot redan efter en kvart, och jag borde inte vara nästan slut efter en timme med tävlingshjärnan påslagen. Men så var det. Utan vidare tryck fortsatte vi sedan vår rutt. Jag simmade på en äventyrskontroll och fick lite svalka. Sedan tog vi oss medelst mycket långsam ”lättaste växeln cykling” uppför på andra sidan Sälenfjället och klarade av någon kontroll till. Vet ni sådan där bark som är skönt underlag på löparspår? Ja, skönt alltså om den pressats samman? Att cykla i lös mullbark/barkmull är inte lika mysigt. Det gjorde vi en lång bit. Sen vände vi uppåt och cyklade på lätt växel i uppförsslut på singletrack en lång stund till Vasaloppets högsta punkt där en kontroll fanns. Här hade jag mycket nytta av förra årets cykelsatsning dock, balansen på single track finns där! Uppe vid stolta skyltarna om skidspårets höjd svor jag. Sedan klev jag av cykeln, tog av hjälmen och djupandades. Konstaterade att vattnet nästan var slut, åt två blåbär och hörde kroppens nej. Nu gick det snart inte längre.

Hit hade det ändå varit roligt, men nu var jag less. Med ca 2,5 timme kvar av tiden kändes det tröstlöst. Då hade vi flera högpoängare kvar som vi hade en tänkt rutt att nå. Vi beslöt oss ändå för att ge oss på dem – man kan alltid vända, och vi hade ju lång tid kvar. Prinsen felnavigerade lite (prinsens enda miss, den är förlåten) och vi hamnade på en myr – som blev en lång myrpromenad som snabbt åt upp tid och energi. Väl ute på grusväg vände vi neråt, plockade två av de tänkta fem kontrollerna i det stora fjällområdet (nu fick prinsen simma) och rullade neråt mot asfaltsvägen som leder mot Sälen. Vid vasaloppsstarten fyllde jag våra cykelflaskor till hälften (varför ha handfat man inte får ner flaskor i, va?, va?, va?) och vi hade mer än en timme på oss att ta oss till mål.

aimchallenge 2013 race report

Solen gassade. Jag var tom i huvudet. Prinsen peppade. Benen utan kraft, men att ta sig i mål skulle ju gå. Det var aldrig tal om något annat, jag var aldrig så att säga riktigt framme vid väggen, men jag såg den där i dimman. Lätt växel med litet driv och så påbörjades klättringen uppför. Jag hällde nu vattnet över hjälmen istället för att dricka, och ner i ansiktet droppade det ljumma strilar vatten, inte alls kallt som jag hade fyllt på. Triljoners grader i svart hjälm. Klättringen uppåt verkade aldrig vilja ta slut, men vi malde på. Prinspepp och sammanbiten Sofy. Vi cyklade i mål till slut, efter vad som kändes som en evighet, men med typ 25 minuter tillgodo och därmed absolut inte maximalt disponerat lopp. Vi hade kunnat gjort så mycket mer, haft så mycket roligare. Hade förkylningen inte varit där hade jag orkat mer*. För det var så. Det var jag, som ändå tränat det här året, som orkade minst. Det är inte normalt, och det vet både prinsen och jag.

En centimeter ovanför mållinjen (ja, målet ligger i uppförsbacke, vad trodde du?) slet jag av mig hjälmen. Kände mig vimmelkantig och drack den redbull man serverades. Sedan lade vi oss i gröngräset, konstaterade att det var över och att det var folkfest. Kramade mini. Fotade lite och pustade. Orkade heja på de som kämpade in i mål med fart och fläkt och som hade kraft att ge järnet. ÅH! Tänk om man hade haft kraft att ge järnet.

Aldrig under tävlingen kände jag det där härliga dragläget med kraft i apparaten. Det var bara segt malande och mjölksyra från start. Och då, med just DEN känslan är det så himla svårt att ha roligt under tiden. När viljan finns men inte svaret i muskelfibrerna.

aim challenge 2013

Men ändå. Vilken fest det är. Vilken KUL tävling, när alla tävlar samtidigt och på samma sätt, men väljer helt olika banor. Vi fick ihop 20 kontroller och 165 poäng. Vi valde en smart rutt – som vi hade kunnat kommit så mycket längre på. Om det tar bort det roliga? Näe. Men man blir ju lite grinig och småsur. Det blir man. *

Tack till fantastiskt duktiga arrangörer. Ni är värda så himla mycket cred. Magnus, Lisa, Jakob. TACK! Det enda jag tycker är (väldigt) tråkigt är hur prispengen delas ut. Att ”bästa lag” vinner 15 000 kronor i prispengar. I teorin kan absolut ett mixed eller damlag få ihop flest poäng, men i praktiken vinner varje år ett rent herrlag, och vinnarna i de två andra klasserna blir då utan prispengar. Det tycker jag sänder tråkiga signaler som är onödiga på en i övrigt så himla fantastisk tillställning. Det sitter en tagg där, som skaver i mitt hjärta. Förutom den detaljen – så är jag kär i aim challenge, och en glad (och förkyld) ambassadör. Det lottades ut kajak, cyklar (Bianchi) och massa fina grymma grejer från andra sponsorer (Smartwool, Rudy project, Outdoor research, Gococo med flera) till de tävlande och prisbordet är dignande.

DSC02317

Andra multisportare som var på plats och gjorde fina prestationer:

  • Ida – jag och Ida fick ses. Hon var stark som en oxe dagen till ära och var motorn i sitt snabbt komponerade lag när ordinarie tävlingspartner blivit tvungen att kliva av. Det var kul att se dig! Och ja – med lite kyla i skallen tycker man det är roligare sen. Och för min del med träning i benen och friska lungor…
  • Petter med lagkamrat tokmaxade och missade maxtiden – men hey, de hade en bra dag ch tog en chansning. Ingen minns en fegis! Tack för tipset om andra utmaningar och för att du läser!
  • Robban var på plats och verkar nöjd enligt twitter! (ni slog oss med några ynka poäng). Nästa gång får vi ses!
  • Grymma grabbarna i Young Multisporters vann hela tjottaballongen, tredje gången de ställde upp. Grattis grabbar!
  • Karlstad hade skickat det bästa de hade av allt – massa grymma prestationer och pallplatser!
  • Maloja var på plats med sin buss. Och tävlade starkt!
  • Sofie brukar läsa bloggen. Hennes man var på plats, hälsade till mig från Sofie, och han tyckte de gjort ett helt okej race. Kul att du läser Sofie!
  • Maja – som också har gjort det till tradition att köra Aim kom sexa i tjejklassen med sin lagkamrat och slog oss med en hel massa poäng. Så himla bra kört! Grattis!

Mitt varmaste TACK till alla er som var på plats, som läst/läser och hade närvaron nog att rycka tag i mig. Var och en av er gjorde och gör mig SÅ in i bomben glad.

*I morse vaknade jag med extremt ond och tjock hals. Stackars kroppen!

**Påminn mig gärna sådär i mars nästa år, att lägga in långpass i träningen. Om jag skulle glömma.

Magiska träningshelger!
Klicka nedan för att se vilka bokningsbara träningshelger & events som finns just nu!