Jag står i tågets bakersta vagn. En halv dag in på min semester och ser lappporten. Vi rullar norrut i stålblått, nyutslagenbjörkgrönt, marinblått och vitt. Snön är kvar, bitvis tjock som det ser ut när jag låter ögonen vandra från järnvägsspåret upp mot sluttningarna som omger.
Blicken på lapporten väcker något oväntat i mig. En helt fysisk reaktion som virvlar igång utan förvarning. Värmen växer inombords och huden knottras. Jag får gåshud och huden känns tunn.
Här står jag nu. I tågets bakersta vagn med smutsgrått fönster som filter mellan mig och lapporten och jag har gåshud. Gåshud av åsynen av porten till Lappland, kanske av frid och lycka, av att här finns inget mer än vi i tåget, på väg mot och mitt i naturen.
Jag anade inte att en bergformation från förr skulle påverka mig så, men jag gillar det. Välkomnar. Tänker, att det här oväntade berättar något för mig. Att den längtan jag känner till bergen är på riktigt. Det låter kanske underligt, men i en värld av instagramuppdateringar och en känsla att outdoor trendar, är jag glad att jag bottnar i min vilja. Att dit jag känner så att att jag vill också ÄR dit kroppen autentiskt faktiskt vill och längtar med stora bokstäver. Att bli grötig i halsen och knottrig på huden av att se själva välkomnandet till norra Sverige bekräftar mig. För det är jag tacksam. Och fantastiskt förväntansfull.
En halv dag in på semestern. Fröjd för ögat, lycka i blick.