Hörni, nu ska jag berätta om en grej jag glömt berätta. Jag kom på det givet att jag idag under förmiddagen svarat på frågor från en journalist kring det härliga ämnet att träna med barn. Mina tips landade mer i rörelse med barn givet att träning, det är något som oftast har ett syfte i en vuxen målbild och den är ganska knepig att få till ihop med barn. Rörelse däremot, det är mer inkluderande där vi kan umgås och ha kul ihop.
Den stora boven kring träning med barn: förväntningar
Såhär va. Min äldsta går på fotbollsskola. Nästan en timmes fotbollslek varje lördagsmorgon. Bredvid planen finns stor grön gräsyta, perfekt för mig att träna på under tiden tänkte jag. Tog med mig lilla E på tre år, som fick med sig en boll, och jag greppade stor mjuk medicinboll. Nu skulle här tränas!
Min förväntan:
Ett eget pass med roliga övningar medan lilla E lekte med bollen vid sidan om. Jag skulle få ta i, bli svettig och ha ett styrkepass gjort. Woop!
Verkligheten:
Lilla E ville spela fotboll på samma plan som alla andra barn, de som har klubbkläder och är med på fotbollsskolan, således gallskrek han i 35 minuter, trots mina försök att lugna och aktivera med annat. Jag släpade dit min tunga boll, såg peppig ut i träningskläder och gjorde inte en endaste övning. Blev ett åskmoln, tappade tålamodet och fick bära en arg och gallskrikande treåring och träningsutrustningen tillbaka till bilen, för att sedan stå med honom (sur) i famnen vid sidan av planen resten av tiden. 
Såhär kan det alltså vara, också för mig. Jag har planerade träningspass som inte blir av av den endaste anledningen att en treåring skriker sig blå. Jag hade failat helt i min planering och fick sota för det. Förväntningar är den största boven när du vill träna med barn.