Det jobbigaste passet jag vet kommer i två kategorier. De två nedan beskrivna får representera olikheten och känslan:
* 3 h långpass i långsam takt, utan sällskap, ett sådant där viktigt inför ett maraton eller en Vätternrunda. Inte så farligt om man har sällskap och om man får dra på mellan varven, men jösses vad det tar på tålamodet annars. Det här passet är således jobbigt mest mentalt även om det också sliter på senor, leder och ligament, det är därför man förlänger långpassen sakta och metodiskt. För maximal jobbighet ska det också göras typ en söndagmorgon och springas på platser man redan besökt tusen gånger förut, noll mental stimulans. Här är ordet ska inte en rekommendation, utan snarare så som det blir ibland, att man tar hemtama vägar utan att reflektera över att det också bidrar till tråkighetskänsla.
* Kanahobbsintervaller. Klättringen är 4 (?) kilometer lång och går i serpentiner upp på baksidan av toppen Kanahobben i Tärnaby. Vi brukade köra dem på mountainbike som 2-4 minuterinstervaller och det hände aldrig att man inte bara segnade ner när man kom upp. Om ni såg svt’s serie om nästa generations idrottsstjärnor så sprang Magdalena Monne Fjällström intervaller där, med sin pappa som pacer i bilen. Jag känner känslan med exakthet av hur man utpumpad kastar sig av cykeln, lägger kinden mot kall och fuktig asfalt och hör någon flåsa ansträngt intill.
Pass ett är ett pass jag innerligt tycker illa om, jag är ingen långdistansare per se. Pass två är ett pass jag skulle älska att få riva av idag. Så olika kan det vara med de jobbigaste träningspassen jag vet.
