Jag packade med mig stativet och min nya kamera som jag fortfarande lär känna och – aj fan – ännu inte är kär i och drog till Ullådalen i starten på veckan. Det såg ut att bli en fantastisk dag med mjuk sol och det sista av det höstvackra. Åh så glad jag är över den frostbitna fina morgonen, även om jag inte alls fick till alla de bilder jag hade önskat i det morgonguldiga ljuset. Jag hade det lite på känn att hösten sa hejdå och så blev det verkligen.
Två dagar senare såg det ut såhär på min och lilla E’s morgonpromenad. Han lurade mig att han var sjuk och behövde vara hemma, och jag kände små känningar av en förkylning. En förkylning som senare visade sig vara den sjukdom som har dominerat hela 2020. Yep, nu i skrivandets stund har jag klarat av Covid19. Tacksam som en tok över lindriga symptom, knappt värre än en vanlig förkylning men med lite mer trötthet i kroppen.
Snön har lagt sig med ett kallt täcke och jag hoppas att den stannar kvar. De lokala förmågorna har börjat hetsa toppturer på instagram och det snackas vintersäsong och utrustning och längdkit med pjäxor i rätt barnstorlekar byter nu ägare för fullt. Vi har köpt nytt och sålt av gammalt och är så redo så redo för åkning när det kan börja dras upp längdspår. Snökanonerna i Sadeln har satts igång och även om vi inte vet hur eller när den drar igång så hoppas vi på något slags skidsäsong.
Så kom den alltså. Vintern, och lämnade en lång höst att endast finnas kvar på bilder och i minnet. En höst så annorlunda men fin, med möten och värme mitt i den pandemi vi är i. En höst där jag verkligen känt att jag och mitt företag gjort skillnad.
Nu är vintern här. Hejdå höst, välkommen vinter!