Sedan några dagar är jag hemma i Åre igen och hittar tillbaka till att skapa nya rutiner även om det fortsatt är semester. Jag har sprungit några korta svängar och känt hur både axlarna och det inre tempot sänks samtidigt som pulsen gått upp. Springturer helt utan klocka och mobiltelefon som jag inte kan återge på annat sätt än att beskriva dem som tusen nyanser av grönt, blått och ljusbrunt. Andetag som går på automatik, fötter som tassar och här och där tar sats och trycker ifrån över bäckfåra eller nedfallen stock. Springturer runt den sjö vi åkt till och som jag när jag vänt åter kastar mig i och låter kallvarmt vatten spola bort saltet i pannan. 
De dagar jag råkat missa träningen känner jag kli i kroppen och en slags rastlöshet som är svår att få bukt med. Det är styresspåslaget som gör sig påmint och att jag inte haft förmåga att reglera det. Då gör jag mitt bästa, tar en promenad med vackraste utsikten jag vet och tar in det faktum att jag har all makt att välja, göra, tänka och skapa mitt nu och min morgondag.