Välkommen till din nya favoritblogg!

De tunga första veckorna

Jag minns så väl när jag skulle starta igång min träning efter min första graviditet. Det är kanske såhär i efterhand min näst viktigaste läroperiod (på egna erfarenheter) för att kunna träna andra, om jag ska göra en topp tre. Vilka som är de andra två kan jag berätta längre ner.

Hursomhelst. Jag hade tränat sporadiskt under graviditeten, men mått himla illa och kommit igång lite bättre de sista tio veckorna när jag slutade kräkas. Istället för att komma igång fort efter förlossningen fick jag vänta, vänta och vänta på kroppen. När jag till slut kunde börja erfor jag en VÄGG av motstånd. Trots att jag var och är en tränande person och har stor del av min identitet i träningen gick det så väldigt tungt. Jag minns de första passen av intervall jogg/promenad med fasa. Hur ont det gjorde i andningsvägarna. Hur kroppen verkligen ville vända och skita i. Hur de efterlängtade endorfinerna uteblev eftersom orken var för dålig för att hålla på länge nog. Hur hela mitt mentala jag brottades mellan två olika röster där den ena var snäll och peppande och den andra skrek ”skit i det här!”. Hur två kilometer med barnvagn kändes som en mil. Minst. Jag harvade omkring där nere på min egen botten en bra stund innan det sakta men säkert började gå lättare. Till slut blev det lättare att både komma ut och få träningskicken, den efterlängtade.

Om att inte orka; det är då man verkligen måste orka!

Att ha varit i riktigt dålig kondition och ta sig därifrån är både lätt och skitsvårt. Lätt, eftersom riktigt dålig kondition har man bara en kort stund om man börjar göra något åt den. Utvecklingskurvan är superbrant till den nytränandes fördel. Rimligt och hjälpsamt av kroppen ändå. Skitsvårt, eftersom vanan inte är satt och det är fruktansvärt tungt. Fysiskt och mentalt.

Att börja träna är inte särskilt mycket av ett kroppsarbete ändå.Trots att kroppen rent praktiskt gör jobbet. Det är, skulle jag vilja säga, att vinna den mentala kampen som det handlar om. Att FORTSÄTTA istället för att sluta. Att göra igen fastän det är tråkigt. För det är tråkigt i början. Det är tråkigt när det är obekvämt. När det gör ont. När man inte kan andas. När man upplever motstånd. När man önskar att man slapp eller var förbi den här perioden.

Det svåra är att göra ofta. Gör du ofta och lite till kommer det sakta men säkert att bli lättare. Inte för att det är lättare, utan för att du är bättre. Du fortsätter. Om jag fick ge två råd till den som ska börja träna så är det dessa:

Sofias två kom igång råd:

  1. Skaffa en MENTAL partner. En partner som alltid är på ”ditt tränande jags sida”. Som peppar dig att fortsätta fastän du inte vill. Den här kompisen behöäver inte vara en mental tränare eller så, du ska bara se till att hen inte tycker synd om dig och håller med dig när du tycker ”du varit så duktig så att du kan strunta i det här träningspasset”. Om du inte har en mental partner, bli din egen. Sortera dina tankar efter ”gör att jag når dit jag vill; kommer igång i rörelse” eller ”motverkar min vilja”. Lyssna därefter på de tankarna som tar dig igång. Jag är en stark förespråkare av att kunna sitt eget VARFÖR och att luta sig mot det, men ibland när det piper i lungorna i en uppförsbacke man tycker att man borde kunna springa uppför så hjälper kanske inte ditt varför. Eller så gör det det, men med andra ord: lyssna på rätt röst. Lyssna på fortsätt – lyssna på BRA kämpat det är tufft för alla i början och snart är den här tiden förbi! Lita på att den tar längre tid att ta sig förbi om du skiter i, vänder och går hem.
  2. Gör planen och genomförandet synligt. Något så enkelt som en glasvas och kulor som läggs i för varje genomfört träningspass, och vasen placerad på en bra plats i hemmet. Att synliggöra din egen insats – att se vanan skapas och fyllas på är ett effektivt knep. Härliga träningskläder och kompisar i all ära, men att se faktiska resultat hjälper mycket. Gör burken som fylls till ditt resultat sålänge. 10-minutersblock i rörelse som för varje block ger en poäng kan vara ett annat system.

Andra värdefulla perioder i mitt eget träningsliv som bygger erfarenhet att träna andra:

Min elitidrottskarriär (håller den som trea)

Min comeback från utmattningsdepression och utmattningssyndrom. Det är nog den viktigaste erfarenheten av alla. Den har gett mig nya – och ger mig nya – erfarenheter och insikter mest hela tiden. Att jag behöver bromsa och gasa. Ibland samma vecka. Egentligen är den inte så himla annorlunda från att komma tillbaka från att vara otränad efter graviditet och bebis. Oftast behöver jag bara fortsätta. Sänka tempot aningens så lite, istället öka minutrarna. Vänja kroppen att hög puls är en snäll stressreaktion som kommer hjälpa mig, inte en signal för fara. Att varje minut i rörelse med hög puls ger mycket tillbaka och att jag kan andas igenom att den också är otäck. För varningarna kroppen skickar är inte sanna, de är som den arga rösten som tycker att träning verkar onödigt jobbigt när det i själva verket är en helt suverän medicin för mig.

De tunga första veckorna går över. Och du är inte ensam

Vart jag vill komma med detta? Just till detta. Du är inte ensam om att känna att det är tungt. Att det känns hopplöst. Att träning inte är för dig. Du är inte ensam om att känna så. Lita på att det finns en hel bunt med människor, tränade som otränade som kan bli det ena och det senare, om inte rörelse byggs in i livet. Det finns personliga tränare, coacher och instruktörer som vet hur du känner dig även om du inte tror det. Och även om du inte tror att de kan känna som du så kan de se dig och hjälpa dig där DU är. Men att de ser dig betyder inte att de låter dig ge upp, utan får dig att tycka att resan är kul trots allt. Att du väljer att fortsätta fastän du svär lite inombords. Och ibland åt coachen.

 

Magiska träningshelger!
Klicka nedan för att se vilka bokningsbara träningshelger & events som finns just nu!