Jag har så många ord i mig som jag inte riktigt fått ur mig. Hur min träningslust just nu exploderat. Hur jag tränar med nyfunnen glöd. Hur mina lungor och ben svarar bra på det jag ger och serverar. Hur jag klarar att springa tuffare utan att behöva jobba hårt mentalt. Allt av det här är härligt. Nu vill jag berätta om att våga spänna bågen.
Häromkvällen sprang jag. Det skulle bli ett ”bygga distans-pass”, men var samtidigt sugen på att testa systemet lite. Från början skulle jag haft sällskap som sen ändrades och då blev det plötsligt tillfälle att spänna bågen. Jag hade lust att springa fort. Fortare än på länge, testa kapacitet. Helt utan egentligt bra förberedelse, knapphändig lunch intagen alldeles för sent och inget mellanmål eller mental uppladdning. Men vad gör väl det om hundra år? Att testa är gratis. Att spänna bågen är inget mer än att just att prova.
Så sprang vi iväg. Först med lite trevande fötter, som för att se om det kunde göras. Sedan smög sig känslan på. Vi pratade förvisso men jag svarade mer och mer knapphändigt och tryckte på i tempo. Jag ville låta benen flyga, utforska och leta efter forna dagars relativa snabbhet. Vi blir bra på det vi tränar. Jag har inte tränat löpning med fart under fötterna på ganska länge. Det senaste året har gått ut på att bygga tillbaka träningsrution och träningslust, vänja hjärnan att arbetspuls är något bra, inte något farligt. Många är de passen jag fått arbeta mentalt och bara traggla på – vara i rörelse, snarare än att bygga kondition. På senaste tiden har jag börjat bygga kondition.
Att våga pressa och att testa att spänna bågen
Nu spände jag bågen. Jag sprang mina snabbaste kilometrar på över ett år. Om du blir förvånad när jag säger att de gick mellan 5.07 och 5.18 så blir du kanske det. Totalt blev passet tio kilometer och jag fick sota rejält för min fartökning den första halvan – men åh så skönt det var att spänna bågen. Att våga prova och känna hjärtat slå hårt länge, att andas djupt och brett och stort utan hinder. Att våga testa och att känna att det här fungerar nu. jag kan pressa mig hårt och tycka det är roligt. Jag har smugit runt i mystempo i många och massor kilometer och nu, nu är det dags att fortsätta spänna bågen. Som min snabba vän H sa som sprang bredvid; det är faktiskt mindre än ett år sedan du var sjukskriven för utmattningsdepression, och april och maj hade du sex veckor utan konditionsträning med gips.
Jag är nöjd att jag kan vara nöjd med det här och jag är glad att jag har en båge att spänna. Nya pass att springa. Utvecklingskurva att klättra. Gamla kilometertider där nere på låga 4 minuter per kilometer att återfinna.
