Igår sprang jag vårsäsongens första springtur utan pannband och jag började om med löpning. Solen sken bitvis på Ingarö igår, det var vår i luften och hela kroppen längtade efter att springa. Jag startade passet med lite löpskolningsövningar och motiverade mig själv med att jag skulle jag skulle springa snyggare och mer löpekonomiskt av en sådan inledning. Så är det, också jag behöver övertyga mig själv till häluppdrag och skipping, det kommer inte automatiskt.
Under min tur längs strandlinjen och sedan golfbanan förundrades jag över det här spelet som pågår i hjärnan när vi precis börjat eller återupptagit något vi normalt gör ofta och som nu känns jobbigt. Min löparform har dalat sedan slutet på december och löpningen har fått stå tillbaka i inledningen av 2017. Det gick det ömsom plättlätt (mest de två första kilometrarna) och tungt. Du vet, precis när du saktar in och börjar gå istället för att fortsätta springa för att du låter där rösten inombords som säger ”nu går det lite för tungt” ta över, då är du egentligen inte så trött. Inte på en vanlig joggrunda. På ett intervallpass kanske, men inte på en vanlig ut och spring och känn vinden i håret-runda. Nej, det är ett val du gör. För annars, om det inte var ett val, då hade du inte kunnat springa i samma takt och tempo bara några sekunder senare när den andra delen av dig kommer ikapp. Den som säger ”asch – so be it – du känner att det går lite tungt idag, det var ett tag sedan du sprang, du är inte på topp, men GÖR DET ÄNDÅ, DET ÄR OKEJ!”
Sådär höll jag på igår. On and off. Njötsprang ena stunden och sedan surnade jag ihop. Mest i sega uppförsslut, men ändå. Visst gick det på riktigt tungt också, men jag hade kunnat springa när jag valde att gå. Jag valde också att ha överseende med att det är såhär. Jag valde att ha kunskapen att veta att det kommer att bli bättre. Att det var bra att jag gav mig ut och att nästa pass kommer ha färre mentala uppförsbackar. Det är okej att gå en stund här och där, faktiskt. I uppstarten och i återtåget, men jag och du ska akta oss noga för att göra det till en vana.
För som sagt, du är inte så trött egentligen och det var inte jag heller. Men löpning kan vara njutning. Passen som är till för att komma ut och få vind i håret behöver inte bli hashtag kämpa. De kan bara få vara. Du vet att det blir lättare när du gör det igen och igen och om du istället gläds att du kom ut och att du startade upp har du så mycket mera medvind in i träningspass två och tre. Att få känna YES, jag sprang en vända, istället för att fokusera på att löpturen innehöll lite promenad.
När jag kom hem var jag nöjd, glad och rosig om kinden och med en ny övertygelse om att det inte ska dröja särskilt många dagar innan jag springer igen. Att börja om är det jobbigaste som finns. Igår sprang jag vårsäsongens första springtur utan pannband!