Den är här nu. Den klara kalla krispluften. Pang sa det och nästan direkt när det blev september kom morgnarna med lock nere över Åresjön och jag vaknar ovanför molnen i ett persikofärgat ljus. Det mjukorangea blir rosa och sedan till svalblå himmel. Jag vaknar bokstavligen ovanför molnen, som parkerar i dalen och en bättre start är svår att få.
Strålande klara dagar med och krispig kall luft. Termometern visar någonstans mellan fyra och sju grader. Jag äter rostmackor som har namnet Längtan och skyndar på barn att stänga av Netflix och borsta tänder. Dricker sista klunken äppeljuice med riven ingefära. Tar på löpartights, tunna ullstrumpor, underställströja i 100% merinoull.
Vill ut i den höga luften som rymmer så många klartänkta tankar som ännu inte tänkts och fötts. Till taktfasta fötter i löpning längs stigen, parerandes rötter, tassandes på fuktig spång. Kör barnen till skola och förskola. Krampussar och visessnarthasåkul! Styr bilen mot startplats, parkerar och springer. Mjukt och lugnt först, hårdare och tuffare sen. För att jag vill och kan och det känns så gött när luften nästan tar slut i bröstet men benen orkar och bär och vill ändå. Lite mer, lite snabbare, några höjdmeter till.
Känslan att jag orkar allt jag vill. Klar och kall och krispig septemberluft som får tankar att flyga och drömmar att blomma och ben att bära. Den är här nu.
Och jag har längtat efter dig!
***