Starten går rakt uppför den korta slalombacken i Lida. Precis som vanligt när det tävlas här alltså. En lång lysmask med ca 150 löpare slingrar sig upp och ut på spåret. Terrängen blir snart omväxlande, det tar en stund för kroppen och fötterna att timea in sig i mörkt och ljust. Jag joggar och myser, har inte bråttom. Efter en stund tvingas jag ta sikte ut i skogen, där jag stänger av lampan för kisspaus. Sen så. Igång igen och ökar tempot.
Passserar några som sänkt farten medan jag ökar. En stund på grusväg, sedan över fält med lömska hål. Dimma är fukt i luften och med det starka ljuset från pannlampan blir det mjölkig sikt. In i skogen helt utan stig. Jag följer reflexerna som glimmar till, hjärtat är glatt i bröstet, fotleder och små muskler i ryggen jobbar med stabilitet. Livet leker. Kommer ikapp fler och springer om, känner mig stark och upplever stor skillnad i min lampa med senaste teknologin. Jag ser mer och längre än de flesta. Sista kilometern är knagglig, mycket uppför och sen smalt nerför. Jag låter fötterna rulla. I mål får jag en kopp vatten, en banan och pustar några gånger.
I målområdet är det full aktivitet. Barn och vuxna nattorienterare ska snart ut i skogen. Eldar brinner. Lampor justeras. Fötter tejpas. Det hejas, snackas och stämningen är god och familjefestlig.
Glädjen är total. Nyfikenheten är väckt. Vanan att springa (här och där gå) i obanad terräng syns på tiden. Kisspausen med. Men det är en värdslig sak i sammanhanget. Vad är en tid mot en riktigt rolig löpupplevelse?
Tack till Silva för gott samarbete och grattis till er läsare som fick nya grymma lampor och en rolig löptur igår!