Intervaller är en så bra grej, eftersom de är föränderliga till max. Man kan intervalla i de flesta sporter, och använda tid eller distans eller varför inte musik som intervallstyre. Nybörjare på sporter gör ofta intervaller per automatik, just eftersom de inte orkar hålla konstant tempo/fokus och behöver pausa/vila. Och vet ni, det är en så himla smart grej som man borde behålla när kapaciteten ökat.
Det här att bara kötta på, samma tempo, samma distans, det blir föga utmanande – och ändå så undrar många varför de inte upplever att de blir snabbare eller bättre…
Intervaller på mtb
Jag har börjat cykla mtb igen. Och som jag gillar det. Häromkvällen avslutade jag ett tempopass med fem mjölksyreframkallande backintervaller precis utanför hemmadörren. Jag kom fram till att det där spontana och jobbiga avslutet på mitt pass kommer att bli en slags benchmark. Jag vet hur dessa intervaller kändes nu (att fem var fullt tillräckligt, fastän aktiv tid uppför var blott en minut), hur lång tid de tog, vilka växlar jag använde. Efter några veckors cyklande, där intervaller på tröskel har en självklar närvaro, så får jag testa igen. Så kan intervaller vara och fungera. Som mätverktyg är de tacksamma eftersom utövandet av dem också skapar utveckling när de genomförs.
Vanligt mtbpass med lekfull äventyrslusta i närområdet, plus fem avslutande backintervaller på backens längd. Så kan de göras – och som synes blir man glad och lite rosig!
Det jag vill säga är egentligen detta: Ja, intervaller är bra grej. De behöver inte vara uppstyrda med tysk precision och klocka i hand. Du kan använda närmsta backe, eller din spellista och intervalla i alla refränger exempelvis. Det går utmärkt att intervallsimma, intervallcykla, intervallplocka (jordgubbar), såväl som att springa. Jag kör just nu mina intervaller på mtb. Håller dem lekfulla och lite spontana, inte desto mindre ger de mjölksyra som ger kapacitet.