Vi har en förkärlek för lasagne i vårt hushåll. För att det är så mycket humor för oss, och att det hela både började och kunde slutat med lasagne.
Den där första middagsdaten hemma. Den när han ska laga mat och anstränga sig och det står rödvin och tempereras och fjärilar flaxar omkring. Den. Vi gick bland raderna av varor på Daglivs (älska!) och Prinsen plockar glatt åt sig Keldas färdiga ostsås i tetrapak. Allt är nytt och vi har bara setts någon gång, men kyssen var fantastisk och han kramar som ingen annan kramar och jag vet att det här är så bra. Jag tvekar. Är det nu jag säger att jag inte äter ost? Är besvärlig. Visar upp en sida. Det som kommer ut blir något i stil med att jag inte är så förtjust, men att det kanske kan vara gott med mozarella. Den ost jag äter. Prinsen uppfattar inte den subtila signalen om att det finns ett ostval här. Traskar på, säger det blir gott med ost.
Stora rödvinsglas, tända ljus. Ostsås i lasagnen gick ner. Nuförtiden kör vi tomatsås och grekisk youghurt. På prinsens lasagnesida svämmar smält ost över. På min ligger mozarella och gottar sig. En stor form ger sex matlådor och middagsmat. Vardagsräddaren, humörhöjaren, kärlekspåminnaren. Lasagne – en matlådefavorit.